Mifflans värld

Höstens nummer av Bodyshops medlemstidning trillade ner i min brevlåda. De hade haft en helkväll för grabbar där de lärt ut hur man sminkar bort sina mörka ringar runt ögonen.

Men HERREGUD!
Här skulle jag gå föräldrautbildning där det tredje kursmomentet omfattar en film där vi nogsamt fick lära oss att skala, koka och mosa potatis – något som den läskunniga och hyfsat matintresserade Mifflan lärde sig för ca 25 år sedan.

Att lägga en bra grundmakeup där pandalooken trollas bort har jag däremot aldrig lyckats lära mig.

Kanske är det dags att byta ut kursmoment nummer tre – eller så får jag smyga in på grabbkvällen och presentera mig som “Pappa Panda”.

Efter tips från Jenny och Maruschka gick jag in på den här sidan
Och gjorde en översättning av inlägget Om mig

Kära läsare!
Jag vill nu revidera era gamla engelska lexikon:

Lattedrickande = Lazy tea drinking
Inte mycket kaffe i den drycken, eller?
Typiskt engelsmän!

Bärsjalspromenerande = Berry scarf going for a walk
Lite jobbigt när lingonsjalen är ute och promenerar…

Syltkokande = Low-class restaurant boiling
Behöver jag ens kommentera? Vaddå koka kaniner?

WWF –Deras engagemang för de utrotningshotade djuren har alltid tilltalat mig. Jag minns min barnsliga förtjusning när jag fick lägga ett litet mynt i en sån där STOR spargrispanda. Det dova kloinket när myntet möter de anda i bössan lyckas, då som nu, fylla mig med ”Jag –skall- rädda –världen”tillfredställelse.

Jag har känt mig iakttagen ett bra tag nu.
Några gånger har jag sett skymten av den men jag kunde inte ana. Ibland har jag hört den sitta och frusta i ett hörn av badrummet. Doften är besvärande – jag antar att det är andedräkten.

I dag förstod jag.
Pandan stod plötsligt rakt framför mig.
Våra ögon möts när jag tittar in i spegeln.
Där är den.
Ögonen är mörka och de karaktäristiskt mörka ringarna undanröjer alla tvivel, ansiktet i övrigt är vitt som snö. Rörelsemönstret är långsamt och lite lufsigt.

Jag har lyckats föda upp en Panda i fångenskap!

– Trötthet

Här är en bild på mig och mina barn.

Nu förtiden är ju T utanför magen…
Pappa jobbar.

E är den lyckliga konstnären.

Som förälder kommer ens egna behov alltid i andra hand.

Båda barnen satt i bilen. Lille T hade ammats två gånger. Treåringen E var inte på sitt bästa humör. Blöjorna fanns i skötväskan, extra kläder, amningshanduken…

Mina svärföräldrar tröttnade på att vänta så de låste vårt sommarparadis ”Huset i skogen” och åkte i förväg. När vi äntligen skulle åka kom min man på att han behövde kissa. Huset var ju låst så han gick upp i skogsbrynet.
Jag, som är familjens prydhetsminister, tyckte att han kunde ha gått lite längre in i skogen så jag ropade:
”Men hallå….Du kissar ju på tomten!”

En förtvivlad röst hörs från baksätet:
”Mamma, mamma ….Vilken tomte kissar Pappa på?”

Jag hoppas av hela min själ att det var en skogstomte. Annars blir det lite tunnsått med julklappar i år…

”När drakarna fanns, då fanns det inga dinosaurier.
När människorna fanns, då fanns det inga dinosaurier.”

”men vad fanns det innan människorna fanns?”
Mormor vill gärna bringa ordning i den revolutionerande evolutionsteorin.

”…då fanns det ingenting – synd va?”

Bebis i sjal och en treåring med trötta ben. – Vägen hem från affären blir väldigt lång då.
Snuvig liten T kan inte amma ordentligt. – Bebis blir väldigt hungrig då.
Kissdockan dricker vatten. – Treåring blir väldigt blöt då.
Polotröjan känns inte bra i halsen. – Treåring blir väldigt frustrerad då.
Snuvig liten T kan inte sova. – Ljudnivån blir väldigt hög då.
Storasyster vill inte höra lillebror – Ljudnivån blir väldigt outhärdlig då.
Mamma blir väldigt sur då.

Treåring vill höra godnattsaga – mamma blir väldigt trött då; somnar.

”Jag tror att någon har rövat bort min snälla och glada mamma. Nu har jag en trött och sur mamma istället.”
Himmel, jag har blivit ersatt av en utomjording.

”…men jag tycker om min trötta och sura mamma också!”

Jag tror att jag har blivit utbytt eller så har någon opererat in ett implantat som får mig att handla helt irrationellt.

Hela hallen svämmar över. Väskorna skall packas upp efter vår höstresa. Tvättkorgarna är så fulla att man liksom inte ser själva korgarna längre. Köket… ja, jag behöver inte förklara för ni har nog bilden klart för er.

Lilla T sover och E är hos mormor. Nu finns det tid för att fixa i ordning allting. Äntligen!

Jag förstår inte hur det här gick till!
Hjälp, vad hände?
Det är någon annan som manövrerar min hjärna.
Jag har lagt köksbordets papperstravar på golvet för att kunna baka lavendelskorpor.
”Lavendelskorpor…?”
”Ja, ifall jag skulle bjuda in någon på fika.”
BJUDA IN NÅGON???
Man kommer ju inte in genom dörren för alla ouppackade resväskor.

Om jag ändå hade valt att ligga och ”snusa” på min bebis så som Hemliga pappan gör just nu. Det hade åtminstone varit inom sfären för rimliga handlingar!

Ja, alltså…jag har inget sifferminne. Det är ingen bra egenskap i dagens samhälle. Allt är kodat; kreditkortet, internet, garagedörren, ytterdörren till yogaskolan och så portkoderna till mina vänners portuppgångar.

Kreativt tänkande, däremot, det är bra.
En sifferkod kan vara så mycket; storleken på mina första Levisjeans, min mammas födelseår minus två…de första udda talen i talserien förutom den första som är utbytt med en fyra.

Problemet är bara att komma ihåg vilken dörr som hör ihop med vilken kreativ lösning. Ibland står jag där och rycker i dörren, väl medveten om att jag vid något tillfälle funderat ut en fantastisk ”kom-i-håg-strategi”.

En svettig mamma med en gråtande son fick hysteriskt klicka sig igenom hela sin tonårstid kombinerat med ett årtal; var årtalet först eller sist? hur gammal var det jag var? “Varför bor de på översta våningen…dit kan jag inte kasta några kottar.”
Till slut ville Sesam öppna sig och ett efterlängtat klick gjorde att min puls kunde vända nedåt igen.

Att spontant hälsa på någon kan bli en trist historia. Speciellt om mobiltelefonen ligger glömd hemma på köksbordet. Man kan rentav få vända hem igen.

Hallå! Vart tog alla porttelefoner vägen?

Jag är en tvåbarnsmor i storstadsregionen.
Min värld är varken spektakulär eller glamorös.

Istället växlar mitt liv mellan storsdadsdrömmen
lattedrickande, kulturevenemangs-beroende, bärsjalspromenerande
och den ständigt pockande “jag-vill-bo-på-landet-längtan”
syltkokande,muffinsbakande, älgjagande, tröjsticknings-projekts-initierande, bärsjalspromenerande

Ekvationen går inte alltid ihop men mitt liv är en spännande resa

Redan när vi satt i bilen för att åka till Dalsland gjorde E helt klart för sina föräldrar att hon inte skulle bada i någon sjö denna sommar. Hon undrade varför vi hade tagit med oss hennes badringar eftersom hon verkligen inte skulle blöta ner sig.
”Du kan få låna mina badringar, mamma. Dom är jätteroliga!”

Problemet med att bada är att det finns så många farliga fiskar.
”Jag är faktiskt rädd för hajar.”
Efter en lång diskussion accepterade hon att hajar inte bor i små insjöar men …
”Jag vill inte bada för det finns fiskar med långa näsor som nyper människor i rumporna.”

Böckerna om Gubben Pettson har medvetandegjort min dotter om alla fiskar som lever i små skogssjöar. Näsfiskarna har dock undgått mig.
”Mamma, du får gärna bada men jag tänker sitta på stranden och vakta dina kläder.”
Min dotter är envis som en åsna så jag var helt inställd på att bada ensam när vi åkte till badstranden.

Vi hann knappt komma fram till vattnet innan E slet av sig kläderna och vrålade.
” Jag har ÅNGRAT mig. Jag VILL bada!”

Näsfiskarna har tack och lov inte varit så besvärliga i år…

Under en av E`s svårt -att -somna -kvällar landade hon i TV- soffan hos sin mamma. Jag ville gärna titta på vetenskapens värld och eftersom jag var utless på gå-och-lägg-dig tjatande bäddade jag ner min dotter under filten hos mig.

Veckans program handlade om dinosaurier och E blev totalt uppslukad. Paleontologerna hittade stora dinosaurieben och programmakarna hade gjort skickliga datoranimationer. De jättelika ödlorna nosade på människorna och vandrade bekymmerslöst runt på jorden. Vi pratade om programmet i flera veckor efteråt och min dotter har sedan dess tydligt deklarerat att paleontolog är det yrke hon siktar på om en så där tjugofem år…

Vi har en vän till familjen som tillhör våra sommarvänner. Han har just pensionerats efter ett långt yrkesverksamt liv som just paleontolog. Nu har vår vän professorns specialitet inte varit dinosaurieben utan fossil. Min tanke var att E skulle tycka det var spännande att få möta en riktig paleontolog så jag var nyfiken på hur hon upplevt saken. Jag kunde inte låta bli att fråga ut henne när vi satt i bilen på väg hem till vårt sommarparadis.
Hur var det att få träffa en riktig paleontolog?
E var föga imponerad.
Äh, han hittade ju inga ben. Han hittade bara andra saker; stenar och grus och sånt.
Jag drog lite på munnen och frågade om hon fortfarande hade sina framtidsdrömmar kvar.
Jag vill bli paleontolog när jag blir stor men då skall jag hitta ben… Annars kan jag ju bli en sån som skjuter djur för då får man ju ben. Ett köttben till exempel.

På min tid ville flickorna bli hårfrisörer och prinsessor. Själv ville jag bli FN- soldat. Jag misstänker att märkliga yrkesvalsdrömmar är genetiskt betingat.

Vi är både storstadsmänniskor och skogsmullar. Sommarparadiset ligger i Dalslandsskogarna och kallas av min dotter för ”Farmor och Farfars hus i skogen”. Här lever vi traditionellt skogsbrukarliv med Falu rödfärg och motorsågar. En diskmaskin var förra årets nymodighet och i år har jag lyckats få i stånd en Internetuppkoppling.

Vi har velat ge vår dotter en närhet och förståelse för skog och mark. Ett litet moraliskt dilemma har dock varit det faktum att min man jagar. Att få vår dotter att förstå respekt för allt levande samtidigt som markägaransvaret omfattar viltvård och därigenom också avskjutning av en allt för stor rådjursstam.

Min dotter satt och filosoferade vid frukostbordet.
”Pappa, jag vill ha ett gevär. Ett rosa…och ett lila….”
”Jaha du” sa min man. ”Vad tänkte du göra med dina gevär då?”
E tog på sig sin snusförnuftiga min.
”Jag skall jaga rådjur, för jag tycker om kött. Och då måste man jaga.”

Jag slängde mig in i diskussionen och försökte förklara att man inte får gå i skogen och skjuta vilt omkring sig. Det finns strikta regler runt jakten det är inte tillåtet att jaga när och hur som helst.

Min dotter såg på mig med en överseende min.
”Mamma, rådjur är jättesöta. Jag vill gärna hålla och klappa på dom. Men jag tycker bara om TRE stycken. Sedan får det räcka.”

Jag tror inte att viltvårdsstyrelsen skulle samtycka om vi sköt av hela rådjursstammen förutom tre stycken…

E är prickig precis överallt. Det kliar så till den milda grad att jag och min man får ”sympati-kli-besvär”. Hon är så tapper den lilla skruttan, kvider lite ibland
”Jag vill inte ha det här…” Hon vill självmant sova middag och det är något mycket ovanligt.

T blir mer pratsam för varje dag. Jag inser att vårt hem kommer att bli ett ganska ”bubbligt” ställe om två år när vår yngsta pärla har verbal förmåga nog för att kampera med sin äldre syster.

Nätterna blir ganska sömnlösa när vattkopporna flyttar in. Vi får klia, trösta, serva med vatten och strö iskallt potatismjöl över prickarna. E ser ut som en liten mjölnare fast med stora tårar i ögonen…

I natt sov jag inte mycket. Mellan inmjölningarna ville min lille son amma och sedan hade jag svårt att komma till ro. När morgonen kom var jag inte alls intresserad av att fånga dagen.

E kände sig eländig. Hennes älskade moster hade, till råga på allt, hunnit åka före gryningen. Det enda som fanns att göra för min lilla tjej var att snyfta lite över tingens tillstånd. E’s trötta mamma försökte trösta genom att gosa och busa.

Alla småbarnsföräldrar vet hur rolig en uttröttad mamma är, men för E spelade det ingen roll. Med sina stora vackra ögon tittade hon på sin utschasade mamma och sa: ”Mamma, du är en så’n bra mamma!”

Jag skall minnas det ögonblicket och plocka fram det om 12 år.

”Nu är det sommarlov och jag är alldeles prickig!” utbrast den lilla treåringen jublande. De två föräldrarna jublar dock inte lika mycket över alla vattkoppsprickar som totalt grumlat midsommarplanerna.

Vi ville ge våra barn en riktig ”Dalamidsommar” med allt vad det innebär, träffa vännerna, dansa polska, klä midsommarstången och plocka blommor.

”Jag skall ha en blomma på huvudkudden för då vågar inga monster komma” deklarerade E häromdagen. (Vi är tacksamma om vi slipper ett monster till svärson!)

I går misstrodde vi vår dotter så idag får vi skämmas. Huvudvärk är det första symptomet på vattkoppor – vet vi nu…

På grund av sockerdebatten har vi blivit strikta med lördagsgodistraditionen. E klagade på huvudvärk och talade om för oss att hon ville ha ”dom goda jordgubbstabletterna”. Både jag och min man tolkade E’s buslysande ögon som ett tecken på att vår luriga dotter var godissugen. Alvedon skall inte ätas i onödan så vi nekade henne ihärdigt Alvedon hela dagen.

Framåt kvällen var E’s allmäntillstånd försämrat så vi gav henne till slut jordgubbsalvedon. Jag sa till min dotter: ”Har man ont i huvudet behöver man medicin”.

Vi blev lite sena med middagen igår. I skafferiet hade vi salta pinnar i en öppnad påse och min kurrande mage ledde mig till de salta pinnarna. Just när jag skulle ta ett bett tittar min lilla solstråle på mig och säger:
”Har man fött barn behöver man salta pinnar!”

Vi har verkligen förståelse för varandras behov i min familj.

Till jubileum

Det var så mycket som skulle hända den här helgen. Hela fredagen och halva lördagen sprang vi bara runt för att fixa allt som skulle fixas. Festkläder skulle handlas bröllopspresent köpas och vår lägenhet skulle bli lite sommarlovsfin stressa, stressa, stressa…

E fick leka mycket själv och sedan sov hon hos mormor när resten av familjen var på bröllop. Söndagen skulle därför ägnas åt att mysa med min dotter. Sommarlov och kanelbullar hör ihop så projektet var självskrivet.
Bullbak – kardemummadoft i hela lägenheten och E skulle bli så lycklig!

Min dotter placerade ut bullformarna i ett enda huj. Hon mätte socker och hällde mjölet i assistenten med en precision som skulle imponera på vilken bagare som helst. Vi hade det verkligen mysigt.

E blev lite besviken när assistenten skulle göra jobbet att baka handlar om att bli kladdig det visste min dotter. Familjens assistent är en ärvd relik från 60 -talet så den arbetar inte alltid så effektivt. Jag blev tvungen att skrapa ned lite deg från kanterna medan maskinen arbetade och E ville naturligtvis göra det samma. Jag förklarade för min dotter att det jag gjorde var lite farligt men det argumentet bet inte på min treåring:

” JAG VILL RÖRA” skrek hon ”JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL”

Min högsta önskan var att bakningen bara skulle vara en mysig stund inte ett konfliktmomen. E’s mörka ögon tittade blixtrande på mig.

”Lilla vännen, ta det lugnt. Det låter som om du är arg nu. Är du arg?”
E tittade på mig och hennes blick mjuknade.
”Nej mamma, jag är inte arg jag är bara lite STRESSAD!”

Skolavslutning, alla barnen sitter finklädda och de sjunger alla tre verserna på Idas sommarvisa med en sådan energi att mitt musiklärarhjärta nästan brister. Genom att jag är mammaledig hade jag möjlighet att ”bara” lyssna idag. Mina små och stora skruttar sjöng så vackert att jag grät flera gånger…(Jag är ganska lättrörd annars också men amningen hjälper säkert till!)

Vi satt långt fram vid scenen för att E skulle se riktigt bra. Skolans tusenkonstnär till idrottslärare fungerade som konferencier. Idrottsläraren är en sådan person som man inte kan låta bli att tycka om. Alla elever avgudar honom och som kollega har jag alltid roligt när vi jobbar ihop. Tyvärr har inte personkemin riktigt klaffat när det gäller min lilla dotter.

E envisades med att sitta bakom mig. Hon riktigt borrade in sitt lilla ansikte i min rygg och kämpade tappert emot när jag försökte lyfta fram henne. När jag frågade henne varför hon inte ville komma fram, pekade hon på dagens konferencier och sa tjurigt: ”Jag vill inte se honom ens!”

Idrottsläraren skrattade gott åt incidenten och som den goda människa han är lät han bli att konfronteras med min tjej. Lite senare hamnade vi i personalrummet och “gympamajjen” råkade sitta i soffan bredvid vår. För att skydda sig virade E in hela sig i bärsjalen. En treåring inlindad i fem och en halv meter tyg blir ett ganska stort spöke kan jag tala om. Långt in ifrån tyghögen kom en liten röst. ”Nu slipper jag se honom!”.

Det blir lugnt ett tag men plötsligt kommer en orolig E fram ur sitt gömställe. Hon lägger sina små händer över lillebror T’s ögon och ser mycket allvarlig ut: ”Mamma, jag tycker inte att T ska se honom heller!”

E kan så många sånger. Jag förstår inte hur alla dessa texter kan fastna i hennes hjärna. Hon har bättre koll än mig på de flesta barnlåtar men ibland får hon till små varianter.

I dag sjöng hon om Ekorren i granen. I ”originalet” (Det är ju en dagistrad. Alice Tegnér är inte skyldig till andra versen!) sjunger man …beska piller fick han då, plåster på sin lilla tå…

E’ sjöng för full hals: ”…väska på sin lilla tå, plåster på sin andra tå…”

Det är inte alltid så lätt att vara ekorre!

Redan när E åkte med pappa till BB uttryckte hon sitt missnöje.
”Varför säger ni HAN om bebisen? Jag tänker säga HON!”
Min lilla tjej hade verkligen förväntat sig en flickbebis. Vi försökte vara tydliga med det faktum att man inte kan veta vad det blir men E hade bestämt sig. ”Det blir en flicka!”

Bebisen var verkligen söt tyckte E men hon kallade konsekvent T för lilla gumman i tre veckors tid. Jag har en envis dotter men denna sanning kunde hon inte ändra på.

När vi var på BB satt E med mig i sängen och undersökte sin lillebror. Hennes ansikte visade stor skepsis ”Jag ville ha en tjej men det blev en med snopp…”
Att ha tre år mellan barnen verkar på många sätt vara perfekt men kanske blev det lite tokigt att ankomsten sammanföll med E’s könsidentifikationsfas.

T är så tålig. E får göra nästan vad som helst utan att han knorrar. T’s lilla ansikte skiner som en sol så fort storasyster närmar sig. I dag kröp lilla E upp till mig när jag satt i soffan och ammade. Hon strök T försiktigt över magen och nästan viskade:
” Tänk att det blev en pojkbebis…precis som jag ville!”

E är just nu fullt upptagen med att lösa bokstävernas gåta. Gamla klassiska ”Fem myror” har kommit till heders igen och vår dotter lär sig bokstäverna och en del nya namn…

I dag uppstod det en konflikt mellan det talade och det skrivna språket. Min dotter ville veta hur man stavade bästa vännens namn och jag förklarade glatt att man börjar med ett L.

”EL…det är ju som mitt namn!”
”Nja…” och så försökte jag förklara skillnaden på ljudande bokstäver och på bokstävernas namn. Inte helt enkelt varken för mig eller min treåring.

” Mamma, jag börjar visst på EL. Visst gör jag det. EL!!!”
”Men lilla vän…” Jag försökte på nytt. Min dotter blev alltmer frustrerad.

”Mamma, om inte jag börjar på El så heter jag BOSSE!
Jag VILL inte heta Bosse!”

Till jubileum

Lille T var på ett synnerligen bra kvällshumör idag. Jag kunde för första gången på en dryg månad få ta hand om de mysiga nattningsrutinerna för E.

Tänderna var borstade och nattrosorna på. Dags för kramar och godnattsjungande. Alice Tegnér sångerna är populära just nu. I de gamla traditionella sångerna finns många spännande ord och ganska så mustiga berättelser för en treåring.

Idag var det ”Mors lilla Olle” som blev föremål för dotterns frågor.
”Varför skrek mamman?”
Jag förklarade att björnar kan vara farliga och att den stackars mamman blev fruktansvärt rädd när hennes älskade pojke stod och klappade en björn.
”Vad kan björnar göra?”
Jag vill inte skrämma upp min dotter i onödan men att björnar slåss ibland är en sanning jag inte kan undanhålla.
”Varför slår björnar människor?”
Hjärnan arbetade på högvarv. Hur förklarar man på ett bra och pedagogiskt sätt?
”Eum…det kan vara så att björnmamman skyddar sina små ungar eller så kanske björnen har ont någonstans…”
”Mamma, om jag träffar en björn som har ont någonstans så skall jag massera den. Då slutar det göra ont Du behöver inte skrika och bli rädd då, mamma!”

Tja, hästmassage har jag hört talas om men björnar…

Dagis hade stängt idag eftersom personalen skulle planera hösten. Vi tillbringade dagen tillsammans med E’s bästis och hennes mamma.

Det började som en fantastisk utflyktsdag. E fick sina jeansshorts på sig och ett par remsandaler. Lillebror var glad och nöjd så vi blev bara fem minuter sena till vår utsatta mötestid. Vagnen var lastad med festis, vindruvor, kex och så hinken och spaden förstås. Tvåbarnsmamman börjar få till den rätta snitsen!

Humlegårdens parklek var målet för dagen. Och så skulle flickorna få glass förståss.
Det gick till och med bra att åka rulltrappa med vagn och treåring. Väl inne vid Östermalmstorg hade flickorna blivit hungriga.

Vi valde en kinarestaurang med buffémeny. Kanske inte det bästa för två treåringar men det var ju kul att leka rävjakt med ätpinnarna…

Två mätta mammor med två vrålhungriga (nu förstår jag innebörden av det ordet) treåringar och en bäbis som tröttnat på bärssjalen hamnade till slut vid glassdisken (vi hade ju lovat glass efter maten och de kämpade tappert med de ”konstiga” nudlarna).

ÄNTLIGEN skulle vi till lekparken.

Den kortaste vägen mellan två punkter är inte alltid rak… Då öppnade sig himlen. Vädernissen på morgon TV lovade uppehåll…han LOVADE…

Regnet fullkomligt vräkte ner och vi fick kasta oss in i en port. Lilla T tröttnade på situationen och ville ha mat han med. Där stod vi; två blöta mammor, varav den ena hysteriskt försökte amma sin son, och två hoppande treåringar som fortfarande närde drömmen om lekparken. Jag såg på en gång vilka av de passerande kvinnorna som var mammor själva. De skrattade nämligen högt och ljudligt.

Till slut lyckades vi ta oss in i Sturegallerian. Mammorna var mäkta besvikna över den bortregnade utflykten. Jag hör plötsligt hur min dotter glädjestrålande säger till sin lilla bästis: ” En sån BRA utflykt. Massor av vatten och STORA pölar. Titta här jag är ju JÄTTEblöt!!!”

På något sätt hade vi lyckats ändå.

Juni 2005

Jag tog bara mina remsandaler på mig när jag skulle hämta E på dagis.
Swosch, upp med T i bärsjalen (Jag börjar bli en riktig fena på att knyta knutar) Min fleecejacka fick hänga kvar i garderoben.
Det är ju så här livet skall vara i juni!

När jag kom till dagis väntade en glädjestrålande dotter på mig. Hennes fötter kunde inte stå stilla utan hela hennes kropp gjorde små lustiga skutt av iver:
-Mamma, nu skall vi gå till sommaren!
Hon stack sin lilla hand i min och det krävdes ingen övertalning för att få henne att vilja gå hem. Vi skulle ju gå till sommaren. (Förmodligen hade fröknarna nämnt att dagen idag var den första sommardagen)

När vi kom ut på den stenbelagda planen utanför förskolan kände jag hur min lilla filur slutade skutta:
- Men mamma, VAR är sanden?

Om vintern innebär att snö faller ner från himlen borde väl sommaren innebära att hela världen blir en sandstrand eller hur?
Jag trivs med treåringars logik!

Långt innan jag fick barn visste jag ALLT.

När jag fick E var jag starkt påverkad av Jesper Juul tankar om gränssättnig och Jean Liedloffs kontinuumkoncept. Jag och min man bodde även en tid i Tanzania där den grundläggande barnfilosofin handlar om att de små individerna själva växer och längtar efter sin självständighet. (Man kan alltså inte GÖRA sina barn självständiga tex. genom att låta dem sova i eget rum, tvingas leka själva osv.)

När E kom var saken klar: Här skall inte självständigheten forceras. Hon går inte längre än vad hon vågar och är mogen till!

Det har fungerat utmärkt hela tiden. Först vågade hon krypa bort från mig men vara kvar i rummet, sedan en liten tur över tröskeln. Vid dryga året vågade hon till och med gå ut från lägenheten om vår ytterdörr var öppen. Strax före treårsdagen flyttade hon, enligt eget önskemål, in i ett eget rum och vågar somna i sin egen säng.

Det har fungerat så bra!

MEN…plötsligt vågar hon för mycket….igår försvann hon tre gånger när vi var på Junibacken!

När de ropade på lilla E’s mamma i högtalaren suckade jag förtvivlat. Nedrans Liedloff…det här skulle ju inte hända…om gränserna inte forceras försvinner inte barnen.

Nu har jag tre förklaringsalternativ:
1. Min dotters nyfikenhet och trygghet gör att hon ger sig iväg längre än vad hon tänkt.
2. Mamman har inte hängt med i den senaste gränsutvidgningen.
3. Min älskade E kanske har ärvt min mammas katastrofala lokalsinne…

Juni 2005

Idag har det centrala ordet varit kommunikation. Två stressade vuxna människor kommunicerar inte så bra men det är ingen nyhet. För mig är det så fascinerande att jag och min man verkligen tycker att vi var för sig försöker nå fram till varandra och ändå känner vi oss som om den andre inte lyssnar alls. Det är tur att vi har levt så länge tillsammans så att vi vet att vårt förhållande tål kommunikationsmissar!

Lilla T har börjat kommunicera med sin röst! Det är fantastiskt att en månadsgammal bebis kan svara med olika tonlägen. Jag vet att det är så men det är ändå en otrolig känsla. Plötsligt känns det som om den ordlösa kommunikationen med min son är den mest djuplodande diskussion jag har haft.

Vår lilla stora treåring kämpar på med att försöka lära sig kommunikationens regler och det är tufft för henne och för oss:
Tänk att man måste vänta ibland… Inte får man skrika rakt ut heller när någon säger nej. Orden räcker inte till men det är inte bra att kommunicera med sparkar.
Lilla stumpan, hon är så tapper och går från klarhet till klarhet.

Kompisarna hade kallat henne “Bajskorv” och när jag frågade vad hon sa då svarade hon:
- Mamma, då sa jag: När ni säger bajskorv blir jag ledsen. Jag vill inte vara ledsen!

Empatisk kommunikation med ett tydligt JAG-budskap

jag flyttar hit min dagbok från en annan sida
Juni 2005

Jaha….då kom den där dagen jag väntat på.
Alla pratat så mycket om besvärligheten med att ha två barn jämfört med den “smekmånad” man upplever med sitt första barn.

Den första månaden har varit näst intill problemfri. Min dotter E har möjligtvist överöst lillebror med en del något för våldsamma pussar men det kan han nog tåla.

Avundsjukan har lyst med sin frånvaro och den enda reaktionen jag har märk är att min hittills helt nappfria tjej plötsligt behöver en napp.

I dag var hela familjen övertrött. E hade laddat för Pappas födelsedag ända sedan i fredags då hon hittade de underbart rosa Björn Borgkalsongerna. Klockan fyra i morse vaknade hon och började hoppa upp och ner i sängen. Klockan sex gav jag upp så pappa fick fira sin födelsedag osedvanligt tidigt.

Tröttheten är barnfamiljens värsta fiende och idag satt han och lurade i hörnen. E ville ha lillebrors alla saker. Amningskudden, fleecefilten, pyjamasen som var hennes för tre år sedan alla saker som hon visste att vi skulle säga nej till eftersom de användes just då. På något sätt hamnade hon “medvetet” i situationer då vi var tvungna att säga “inte nu lillebror behöver den”. Hennes ledsna ögon och arga mutter fick våra hjärtan att brista men tröttheten och stressen gjorde oss till ganska ovisa föräldrar…

När vi tillslut lyckats packa oss in i bilen var jag så trött att tålamodet flugit iväg. Jag försökte förklara för min ljuvliga dotter att “mamma var mer trött än normalt och därför också ganska sur och trist.” (Våra vänner väntade på oss sedan flera timmar tillbaka…)

Lilla E lade huvudet på sned och sa försiktigt:
- Dom har säkert en säng. Du kan vila när vi kommit fram

Att leva som tvåbarnsmor är en utvecklande och invecklande resa.

Välkommen in i min värld!
Den är fylld av reflektioner över barns visdomsord, stordsadstempo och landetlängtan…
Lattedrickande, tröjstickningsförsök och lite annat som hör livet till.