Mifflans värld

Bokstäver och siffror upptar en stor del av E’s tid just nu.
Kylskåpets bokstavsmagneter och de stora träsiffrorna används dagligen.

E sitter i köket och lägger träsiffrorna i en lång rad framför sig.
”Titta, jag gör ett samtal!”
”Ett samtal!?” Jag tittar förvånat på min dotter och försöker få ihop logiken; tal, siffror, lägga ihop. Nej, det här är för lurigt för en stackars mammahjärna.
”Ett samtal, hur menar du?”
”Ja, så att du kan ringa i telefon sedan.” E tittar på min med en självklar min.
”Jaha, du menar ett t e l e f o n n u m m e r.!”
” Ja precis! Ett samtal“

Ibland hissnar det.

Det är så mycket som skall klaffa för att få en optimal morgon.
En någorlunda utsövd mamma är en grundförutsättning. I dag var mamman tillräckligt pigg för att ta sig upp ur sängen. Lovande.
Lille T var på strålande humör och E lika aktiv som hon alltid är på morgonkvisten.
Frukosten flöt på utan problem. T smaskade i sig majsgröt med rivet äpple och E mätte upp alla ingredienser till sin havregrynsgröt. Tandborstning, påklädning och morgonlek – allt utan tillstymmelse av orosmoln.
Härligt!

När tidsklockan ringde gick E för att försöka ta på sig sin jacka. Det gick utmärkt.
Var är E’s kängor?

Familjens mamma tycker inte om att leta efter saker. Ju mer hon letar desto ilsknare blir hon. Stressen hopar sig. Klockan passerar nio och då förväntas E vara på dagis.
Ticktack…leta, leta, leta.
Inga kängor.
Till slut urartade den perfekta morgonen på grund av en morrande mamma.

”Mamma, är du arg på mig?” Två små ögon tittade fram under den alltför stora mössan.
En pil av dåligt samvete träffade den hysteriska modern. Två lugna och trevlig barn med en frustande mamma.
”Nej, jag är inte arg!” Jag försökte låta lugn men lyckades nog inte lura någon.
”Är du bara arg på tiden, mamma?”

Ja, det är väl det stress är – tidsilska.

En liten episod från sommaren.

Det knackade på dörren. Det var min lilla Tupp.
Han var så rädd för räv och hök,
jag måste låsa upp.

Det finns djur i skogen och skogen är mörk. I sommarhuset ”huset i skogen” är det klart att nattens ljud oroar en liten treåring.

Äntligen fick vi se en räv!
E hade dessförinnan gnytt av rädsla varje kväll. I mitt inre svor jag över den gamla nattningssången som vi sjunger varje natt. ”Du behöver inte vara rädd för räven. Den är farlig för tuppar och hönor men inte för dig”.

Äntligen fick vi se en räv!
”Den är så söööt.” Jag och min man log mot varandra. Kvällens nattningsprocedur skulle bli problemfri. Det går inte att vara rädd för ett djur som är så gulligt.

Min man läste godnattsaga, pussade och stoppade om vår lilla solstråle. Hon sa inte ett ord om några läskiga rävar.

Det är så skönt när båda barnen kommit till ro. En kopp te och ett vuxensamtal på kvällen är så rogivande. Vi hann inte längre än att hälla tebladen i kannan innan vi stördes av snyftningar från övervåningen.
”Pappa, jag är så rädd för HÖK……vad är hök för något?”
Teet var kallt när pappa återvände till fikabordet igen.

Det har kommit till min kännedom att E är mer trendkänslig än sin mor…

E pratar så gott som rent nu. Visserligen uttalas hennes R som J men i övrigt är de flesta uttalen på plats.

Länge var det svårt att säga SV som i SVart eller SVans. Det blev Fvart och Fvans.
Att säga Fjällen fick hon träna på i flera dagar. Det var så svårt att hon fortfarande är alldeles lycklig när hon tänker på att hon faktiskt kan säga Fjällen och inte Sfällen.

Nu är det ett och annat ord som hänger kvar. Det är liksom lite jobbigt att ändra på det, när det är inlärt. Vi föräldrar vill på något konstigt sätt bevara en del ord som de är.
Vissa ord är så mycket vackrare i E’s tappning.

”När jag blir stor som du Pappa. Då får jag också tummiguddi!”

Visst låter det gott!

E ville absolut ha den stora papperslådan.
Lådor som min dotter har lekt med är inte helt funktionella efter hennes hantering. Jag hade andra planer för pappersboxen så jag ställde jag undan den, på behörigt avstånd från små barnahänder.
Min dotter blev förtvivlad. Tårarna sprutade och dörren till hennes rum slog igen med en smäll.

”Jag vill ju ha den lådan!”
Som småbarnsförälder blir man en mästare (?) på problemlösning så jag tänkte leta upp en annan, mer lekvänlig låda.
”Vad skall du använda lådan till?”
”Min krokodil skall bo i den.”

E leker alltid med sina små plastdjur så jag letade upp en rolig liten kartong med ett klippt hål i. Jag tänkte att krokodilen skulle kunna krypa ut och in till sitt lilla hem.
Familjens mamma var mycket stolt över sitt fynd.

”Titta E, jag har hittat en perfekt krokodillåda!”
Det muttrar och fräser inne i dotterns rum men dörren öppnas på glänt.
De nyfikna ögonen blir strax svarta av ilska igen.

”Nej, den är för liten” E slänger i väg den kreativa lösningen.
”Tror du att man kan få ner en krokodil i den där lilla lådan!” E tittar föraktfull på den ratade kartongen.

Hur jag än tänker kommer jag inte på vilken krokodil min dotter vill leka med.
”Men vilken krokodil ska bo i lådan. Hur stor är den?”
E måttar med händerna, en halvmeter ungefär.
”Så här…den är osynlig!”

Om det bara hade varit en osynlig kanin istället.
Kaniner bits inte.

Hur vi än gör så blir det fel.
Om E sover middag, blir nattningsproceduren på kvällen en mycket utdragen historia.
Om E inte sover middag, blir dotterns kväll lite tjurig.

Vi föredrar den tjuriga kvällen; till förmån för en god nattsömn.

Jag minns själv hur skönt det var att somna i bilen. Det monotona motorsurrandet vaggade alltid in mig i en skön sömn.
Efter tre husvisningar slocknade dottern i bilen.

Det var bara eftermiddag så vi försökte tappert väcka henne. Jag ruskade på bilbarnstolen.
”E, sover du. Försök att vakna!”
En sömndrucken treåring tittade på mig.
”Åh, mamma, Min fina dröm gick sönder!”

Om drömmar gick att rädda med Karlsons klister hade jag lagat drömmen på en gång.

Vi fick en lång natt igår.

Vi har haft myskväll;
tända ljus, popcorn, julmust och en hel drös med spel.

E kan så mycket.
Att rimma på krokodil är inga problem:
”Bil, förståss!”
Att räkna prickar på tärningen är lätt som en plätt:
”Får jag räkna din tärning också, Pappa?”
Att kunna de olika färgerna är ingen ny kunskap:
”Jag fick röd! Då får jag ta en fisk!”
Att ta det lugnt är skönt:
”Nu spelar vi inget mer. Nu myser vi, mamma och pappa!”

”Kan jag få lite mer mussla, tack!”
Att säga must är ganska svårt.

Livet är förunderligt.

Att gå på symässa är kanske inte den roligaste sysselsättningen för en tre-och-ett-halvt-åring. Den fantastiska mormodern lyckades trots allt hålla modet uppe på min dotter.
Tyger, saxar, garner, symaskiner – en guldgruva för mamman.

”NÄR ska vi gå hem, mamma!”
Jag började inse att E behöver några år till på sig för att kunna dela min passion.

”Mamma, TITTA!”
Där bland alla tygrullar låg en anskrämligt ful, lila, krossad plysch.

”Mamma, jag har alltid letat efter det här tyget!
Ett lila med svarta prickar.”
”Mhm. Vad skall du göra med det då?”
”Du skall sy en klänning! Jag har alltid önskat mig det tyget!”

Klart att flickan skall ha ett tyg om hon nu har letat efter det i tre-och-ett-halvt år!

Det var symässa i Sollentuna.
Inspirationstörstande packade jag in mina barn i bilen och for dit. Min mamma följde också med.
Det är en välsignelse med mammor. Dom håller liksom ordning på…allt.

Det stora målet för mig var brodermaskinerna. Jag är galen i tyger och garner men mitt skapande är inte av den magnitud jag drömmer om. Tidstjuven härjar.
Fantastiska tyger är inhandlade genom åren. De flesta ligger och väntar på att förvandlas till kreativa kreationer.

Två olika symaskiner finns i hushållet också.
En stark och bra bruksmaskin som klarar allt, t.o.m. att sy i skinn.
Den andra är min förälskelse, overlockmaskinen som också kan sy fållar; täcksömmar. (Nu är det slut på fackord!)

På nätterna innan jag somnar ligger jag och fantiserar om allt vackert jag skulle kunna sy… någon gång.

En brodermaskin skulle verkligen revolutionera mitt syende.
Tänk så vackra kläder jag skulle kunna fantisera om då!

Det är trassligt med vinterkläder. De är så stora och otympliga, knöliga, bökiga och varma.
För en liten tjej som just lärt sig att klä på sig själv är vinterkläder en riktig frustrationskälla.
Jag och min man fungerar som påklädningscoacher varje morgon:
”Det går bra, vännen!”
”Hejja!”
”Ta det lugnt E, vi gör det tillsammans. Då blir det bra!”
Ibland åker en och annan sko rakt in i väggen men med föräldrarnas positiva peppning, går oftast påklädningsproceduren riktigt bra.

Vi hittade vårt drömhus. Det var så fint och låg på exakt rätt ställe för oss; stort hus, stor tomt, nära stan men på landet.
E var inte begeistrad:
”Inte det huset!”
”Jag vill inte bo där!”
Om hela familjen skall flytta så är det trevligt om hela familjen följer med så vi försökte manipulera vår dotters motvilja.
”Men E, titta på trädgården den är ju jättestor.”
”Jag vill bo i ett rosa hus. Och vart skall jag ha mina djur?”
Vi har många dammråttor i vårt hem men det är de enda husdjur vi har.
”Vilka djur menar du?”
”Alla grisar och får och hästar. Jag vill bo i en lagård!!!”

Det blev helt uppenbart att föräldrarnas drömboende skilde sig radikalt från dotterns planer.
”Men stumpan. Vi kan inte bo i en lagård. Jag och Pappa är inte duktiga på att ta hand om djur. Vi är inga bönder vi arbetar med andra saker. Det går bara inte.”
Dottern tittade på sin mamma med varma och trygga ögon.
”Var bara lugn mamma! Vi fixar det! Du, jag och Pappa; tillsammans!”

Det är väl bara att kavla upp ärmarna och byta karriär då…

Barn och sorg, jag slutar aldrig förundras över hur rak tankegången är hos ett barn. I år kändes det viktigt att gå till kyrkogården och tända ljus.

Det var vackert att gå i mörkret och se alla ljus. Det regnade men det spelade liksom ingen roll. Hela minneslunden var upplyst av tusentals gravljus.
Det var vackert och läkande.

Min empatiska dotter hade ett stort bekymmer om de ljus som slocknat.
”Mamma vi måste tända ljusen igen annars blir dom ledsna.”
…och jag tände och jag tände och jag tände ljus igen.

Det har varit ganska svårt att förhålla sig till min egen sorg samtidigt som jag vill vara en vis mamma. Jag har fått många goda råd och idéer ang. barn och sorg. Vi pratar mycket, läser böcker, tittar på kort och ritar bilder för att på något sätt göra det abstrakta någorlunda gripbart.

”E, du kanske vill ta med något annat än ett ljus till kyrkogården… Vill du måla en teckning till morfar.”
Symboliken med ljus och blommor passar inte alltid in i barnets föreställningsvärld.
”Men mamma” Min- tre- och ett- halvt- åring ger mig en förvånad blick.
”Varför skall jag göra det? Morfar är ju död!”

Kanske var det jag som hade behövt måla en teckning till min pappa.

Det blev lite mycket på en gång.
Allhelgona är en tuff helg när man har sorg. November är en grå månad i alla fall men just nu känns den nästan gråsvart. Vår lilla familj har till råga på allt lyckats dra på oss en envis ögoninfektion.

Dessutom råkade vi springa på det hus som skulle kunna ha varit vårt drömhus om inte det lilla problemet med radonsanering hade dykt upp.

Efter tusen telefonsamtal med div. förståsigpåare har vi sagt farväl till vårt hus. Ont, det gör ont, det gör ont….

Nu är jag hur som helst tillbaka på nätet igen!

E och hennes bästis L är bra på att bråka. Ibland är det som om jag inte förstår när de egentligen är vänner eftersom de mest är i luven på varandra. Ändå jublar de när de träffas och skall alltid kramas när de skiljs.
Det är konstigt med relationer…

De flesta konflikterna rör sig om saker. Just den bollen eller den boken är det som båda flickorna åtrår mest. Det går inte att samsas eller turas om.

I takt med att våra döttrar blir större ökar också deras argumentationskompetens.
”E det där är min hund! Du får inte leka med den!” L sliter i hunden som min dotter leker med.
”SLUTA! Jag hade den först!” Flickornas ögon blixtrar av ilska.
L’s röst mjuknar och hon förklarar:
”Men E, du är allergisk mot hundar. Det vet du ju.”
Min lilla argbigga blir arg så att hon hoppar.
”Men jag är väl inte ollergisk mot LEKSAKSHUNDAR heller! Det fattar du väl!!??”