Allhelgona
Barn och sorg, jag slutar aldrig förundras över hur rak tankegången är hos ett barn. I år kändes det viktigt att gå till kyrkogården och tända ljus.
Det var vackert att gå i mörkret och se alla ljus. Det regnade men det spelade liksom ingen roll. Hela minneslunden var upplyst av tusentals gravljus.
Det var vackert och läkande.
Min empatiska dotter hade ett stort bekymmer om de ljus som slocknat.
”Mamma vi måste tända ljusen igen annars blir dom ledsna.”
…och jag tände och jag tände och jag tände ljus igen.
Det har varit ganska svårt att förhålla sig till min egen sorg samtidigt som jag vill vara en vis mamma. Jag har fått många goda råd och idéer ang. barn och sorg. Vi pratar mycket, läser böcker, tittar på kort och ritar bilder för att på något sätt göra det abstrakta någorlunda gripbart.
”E, du kanske vill ta med något annat än ett ljus till kyrkogården… Vill du måla en teckning till morfar.”
Symboliken med ljus och blommor passar inte alltid in i barnets föreställningsvärld.
”Men mamma” Min- tre- och ett- halvt- åring ger mig en förvånad blick.
”Varför skall jag göra det? Morfar är ju död!”
Kanske var det jag som hade behövt måla en teckning till min pappa.
Det är vi vuxna som krånglar till allt!
Barn är så kloka.
Comment by SANDRA — November 9, 2005 @ 20:37
Jag tror du kan ta det lugnt och prata på och förklara som du gör. För små barn är det inte så konstigt som för vuxna. Jag minns så väl när min farmor dog, då var jag 5 år och jättestolt. Skröt för alla att min farmor minsann var död! Det var nåt det!
En jämngammal pojke dog i den vevan, mamma och pappa var förtvivlade och berättade hur fint han legat med blommor i de knäppta händerna (inget hölls undan för mig om döden) och jag tyckte bara att det var vackert och fint. Såg inget sorgligt eller konstigt i det alls. Han var ju död.
Men nu - som vuxen… det är mycket värre.
Comment by Bloggblad — November 9, 2005 @ 21:30
Du verkar så klok mitt i din egen sorg. Barn har ett så annorlunda förhållningssätt till döden än oss vuxna, ibland mycket klokare kan jag tänka.
Comment by aha — November 9, 2005 @ 21:53
Jag minns när jag/vi var på begravning och vi satt snett framför kistan. Camilla var bl.a. med. Hon tyckte att kistan, från hennes synfält såg väldigt kort ut och säger högt och ljudligt: “Har dom knölat ner Moster Frida i kistan?”. Så var det för en femåring.
Comment by mamselamsen — November 10, 2005 @ 8:07
Ärligt talat vet jag inte hur jag själv hade orkat igenom min sorg om det inte vore för min dotters klokheter. Visst är det så att vi vuxna krånglar till saker.
På tal om att knöla ned, så log jag åt dottern när hon vid urnnedsättningen bara rykte på axlarna och sa ett tveksamt: Jaha. När jag förklarade att morfar fanns i den lilla urnan.
Comment by Administrator — November 10, 2005 @ 10:36
Trots den sorgliga grunden så vill jag tacka för leendet inlägget gav mig. Dina ungar är underbara!
Comment by Kimmi — November 10, 2005 @ 19:34