Mifflans värld

Rymden är tankekrävande när man nästan är fyra år.
Rymdraketer, planeter, stjärnor och kometer;
rymden – spännande men så svårt att förstå.

E tittar upp mot månen:
”Om man känner på månen så blir man
jätte, jätte, jättekall om handen…
…och så luktar det måne om handen!”

Eller hur?

E är förtjust i Askungen.
Förälskelsen uppstod under Kalle Ankas Julafton och den förstärktes när hon senare fick se hela filmen på DVD.

Både jag och min dotter har en förkärlek för de rådiga mössen och vi fnittrar gott åt de lustiga musrösterna:
”Mamma, hörde du. Han heter Cous- cous!”
”Cous- cous!
Nej, han heter Gus men den andra musen kallar honom för Gus- gus”
Jag och E skrattade länge åt namnförväxlingen.

Några dagar senare berättar E för sin mormor om de lustiga mössen:
” Och mormor, vet du…”
”Det finns en mus där och han heter Gus. Vet du vad jag kallar honom för!?”
E´s lilla kropp nästan studsar av det fnitter som bara vill bubbla ut.
”Jag kallar honom för Bulgur!”

Det är inte lätt att hålla reda på alla grynsorter.

Jag började läsa Jesper Juuls senaste bok igår; ”Livet i familjen”.
Juul refererar till en undersökning ( Sigsgaard, 2003) som visar att barns samvaro med vuxna mest handlar om att få skäll.

Den kväll då jag bara skulle läsa mysiga böcker och dricka te förvandlades till en diskussionskväll. Samvetet smög sig på för jag har sannerligen inte varit någon glad och tålmodig person den sista tiden. Oron gnagde:
”Tänk om mina barn känner sig ledsna för att jag bara skäller hela tiden?”

Jag lät knappt E vakna innan jag skoningslöst kastade mig över henne.
Jag vet att det är mot alla forskningsetiska principer att göra undersökningar på sina egna barn. Piaget gjorde det, i och för sig, men det var ett tag sedan och han har blivit hårt kritiserad för just detta.
Inte hade jag funderat ut någon bra formulering heller. Jag var bara tvungen att ställa frågan till den lilla flicka som snart fyller fyra år:

”E…hur tycker du att vuxna är?”
Min dotter såg mycket frågande ut:
”Hurdå är?……
Menar du om ni är nyckelpigor, eller så?”

Hellre nyckelpiga än en skälltant.

Till jubileum

E:s senaste bidrag till konsthistorien.
“Igelkott framifrån”

Ni ser väl naveln?

”I dag är jag så mammig. Jag kommer att vara mammig hela dagen och imorgon också.”
E kryper upp i mitt knä och tittar kärleksfullt på mig.

Dagen därpå sitter E i pappas knä och läser en bok. Plötsligt utbrister hon olyckligt:
”Det blev ju inte som jag sa” Hon suckar djupt.
”Jag är ju Pappig idag!”

Kärleken består men föremålen växlar…

Så är det dags att dansa bort julen igen. I år rusade helgerna iväg med en väldig fart.
Mitt julbloggande hindrades av datorstrul så därför firar jag Tjugondag Knut på min blogg genom att delge er familjens julanekdoter.

Vår dotter tror på tomten. Hon tror stenhårt på tomten och som förälder född på 70-talet är det svårt att veta om vi skall låta sagan leva eller om vi skall låta realismen råda; den realism som var förhärskande när vi själva var barn.

Tunt och ljust knäckebröd tycker farfar väldigt mycket om. Han tycker så mycket om den typen av bröd att E kallar det för ”Farfars knäckebröd”. E tycker om Farfar så följaktligen tycker hon även om ”Farfars knäckebröd”.

Under en frukost strax före jul satt min dotter tänkte på sin farfar.
”Det här brödet är jättegott. Det tycker farfar också.”
Min man som var i full fart med att planera julklappsinköpen fick en lysande idé och sa till vår snart- fyraåring:
”Vet du! Ska vi köpa sånt knäckebröd. Du kan du slå in det och ge till farfar i julklapp!”
Tiden stod stilla och en avgrund öppnade sig i E’s tankevärld. Hennes lilla ansikte uttryckte undran och förfäran:
”men……tomten då?”

Min man bytte snabbt samtalsämne.

Hos oss lever sagan…ett tag till.

Att sätta upp toppstjärnan blev årets antiklimax:

E pysslade ihop en egen julgran:

Från vänster till höger:
1. Litet mjukisfår
2. Mammas köldpack för “påsiga” ögon.
3. Fotfil som var för tung för tejpen. (Ligger på golvet.)

Att jultomten kom med så många presenter var fantastiskt tyckte E.
Lille T, däremot, var mer lycklig över de krulliga presentsnörena.

Min dotter utbrast vid flera tillfällen:
”Åh…så snäll tomten är.”
”Tänk att han kom ihåg att jag önskade mig…”

Dock blev hon lite konfunderad när hon öppnade paketet som innehöll en Barbiehäst:
”Men…hur kunde tomten veta att min docka önskade sig en häst?”

Det är mycket vi inte vet om tomtens förmåga.

Och vinnare i kategorin Rafaels ängel:

Vi bodde i nordvästra hörnet av Tanzania, precis vid Victoriasjön. På vår tomt växte två stora Papayaträd. Ibland längtar vi tillbaka. Speciellt när det är grått och plaskigt i Stockholm.

I den delen av landet bor Haya-stammen. Det är en stolt folkgrupp med många rika traditioner.

Plötsligt finns dom där. De små risgrynen i munnen som drastiskt förändrar den lille bebisens utseende.
”Ojojoj…min skatt har fått tänder. Han kommer att äta oss ur huset!” Tänker Hayaföräldrarna men de säger ingenting eftersom det kan betyda stor olycka; barnet kommer i så fall att förvandlas till ett matvrak.

Hayapappan lyfter sitt barn högt upp och vandrar runt i byn. Han går från hydda till hydda. Skriker: ”Hodi!” (Sedvänjan att knacka på dörren kommer från de länder där det finns en dörr att knacka på…)
Den oroade men stolte fadern går in i huset med sitt barn högt lyft framför sig.

Alla förstår vad som är på gång. När pappan kommer med sitt potentiella matvrak tystnar alla och samlar ihop de bästa matvaror som hushållet har att erbjuda - avokado, mango, jordnötter, passionsfruktsjuice, ananas, popcorn. Sedan följer alla efter pappan och det lilla barnet. De vuxna är tysta men barnen tisslar förväntansfullt. När hela byn har fått besök stannar följet på festplatsen. Pappan bryter tystnaden:
”Mitt barn har fått tänder!”

En stor fest- tafrija bryter ut.
”Ditt barn kommer inte att äta dig ur huset. Vi finns här för er. Titta så mycket god mat vi har, vi löser det tillsammans!”

Jag lyfter lille T högt upp.
Jag säger ingenting men jag tror ni förstår.

Jag vill önska er alla ett gott nytt år!

Min gode vän B har ägnat hela dagen åt att fixa vår dator så att bredband och allt fungerar igen. Jag är honom evigt tacksam.

Nu kan Mifflan återvända till sin värld igen!