Mifflans värld

De uppspelta föräldrarna visar sin dotter det senaste husvisningsprospektet: fantastiska färgbilder som får föräldrarna att börja drömma om en ljusare framtid.
”Och titta…här ska mamma och pappa bo och i det här rummet får lille T sova…”
”E vad säger du om det här rummet. Det är gröna tapeter där kan du bo om vi köper det här huset.”
Min fyraåring tittar noga på bilden och säger:
”Mmm… fint”
Det går en kvart. De stirriga föräldrarna diskuterar dränering och tvättstugegolv, braskaminer och gamla barrträd. Planeringen är i full gång. Pianot har fått sin plats - mot en innervägg. Makens hobbyverksamhet har placerats i det väl tilltagna garaget.

”Tack mamma och pappa.” Säger E med en mycket vänlig röst.
Föräldrarna tystnar plötsligt. De ivriga gesterna fryser till undrande poser.
”Tack för… vaddå?”
”Tack för att jag skall få en solmatta!”

Det blev inget nytt hus den här gången heller. Däremot funderar vi på att köpa nya mattor.

Bambi är ledsen.
Han drömmer om sin mamma.

Konstverk av E, 4 år.
Svart tusch på rött jerseytyg.

Tre kusiner sitter, fnittrandes och ätandes, på vår kökssoffa.
Pizzan går åt fort men kusin S, fyra år, är lite tveksam till de rivna morötterna.
”Åh, morötter är de bästa grönsakerna.” Jag använder min allra busigaste röst i syfte att övertyga vitaminvägraren.
”Det är bra för ögonen – tänk att kunna se i mörker!”
Flickan tittar roat på mig men tvekar i alla fall.
”Jag vill inte!”
”Men S” Jag byter taktik och vädjar.
”Du behöver vitaminer också.”
”Ja….” S nickar allvarligt
”…och så behöver jag en ficklampa.”

Varför förbanna mörkret när det finns morötter ficklampor?

Inbjudningskorten gjorde jag pysselvänliga.
Vi vek, stansade och klistrade.
E ville skriva sitt namn själv.
”Så att alla barn vet vem som fyller år.” Sa min dotter med en viktig min.

”Mamma, nu leker vi att jag är Findus som skall ha födelsedagskalas.”
Pysslandet fortsatte med den förändringen att E pratade med sin kattröst och jag använde min skrovliga Gubben-Pettson-röst.

Efter en stund tittade jag på inbjudningskorten som min dotter signerat. Korten var fullklottrade av oläsliga krusiduller.
”Men…” utropade jag förfärat (med min mamma-röst.) ”Hur skriver du?”
E brast ut i ett klingande skratt:
”Jag är ju Findus! En katt kan väl inte skriva heller!?”

”E, vad önskar du dig på födelsedagen?”
Min dotters blick blev allvarlig.
Långsamt och tydligt – pedagogiskt – sa hon:
”Nej mamma, det får jag i n t e säga.”
”Va!! Får du inte säga det?”
”På födelsedagen får man inte berätta för n å g o n vad man önskar sig… för då får man inga paket.”

….och hur var det nu med ljusen i tårtan?

Jag har klarat av mitt första barnkalas; som mamma.
Jag överlevde.

Nu är det några månader sedan vår dotter blev fyra år.

Utvecklingspsykologiskt är fyraårsdagen en viktig dag.
Grunden är lagd och nu tar vår dotter de första stapplande stegen mot sin egen framtid. Förhoppningsvis har vi lyckats ladda hennes första utvecklingsår - de som så småningom kommer att ligga bortom hennes minnen - med så mycket kärlek att hennes självbild fortsätter att växa sig stark och trygg.
Fyraårsdagen - den första födelsedagen hon kommer att minnas.

”Jag har varit på TVÅ kalas hos G.” Muttrade vår lilla flicka surt.
”F å r man fylla år två gånger?”
När E fyllde tre år hade vi ett kaotiskt år.
Vi orkade inte ordna något kalas.
Vi kände oss skyldiga.
I år skulle vi kompensera.

Femton inbjudna barn.
Fantastiska inbjudningskort.
Maskerad.
Hembakade kanelbullar, tårtor, bordsplacering med eget ihoppysslade klistermärken.
Sagostund och sånglekar.
Fiskdamm med fiskliknande godispåsar.
Riktigt gott och hembakat fika till alla föräldrar – nätverket byggs nu; när barnen är små.

Jag var så trött att jag skakade när jag pratade med min vän M.
Hon bor på landet och är en erfaren tvåbarnsmor. Verkligheten håller henne tryggt förankrad och hon är beundransvärt vis.
”Men vännen, det vet du väl. Man bjuder inte fler barn på ett kalas än antal år som barnet firar.”

Jag var nog sjuk den dagen som barnkalas avhandlades på föräldrakursen.

Det gäller att komma i tid till träningen,

för det tar en stund att ta på sig gympadojjorna…

Monstren vann melodifestivalen.
Det är svårt att förstå. Odjuren var roliga – läskiga men inte riktiga.
Om och om igen har vi fått förklara att schlagerfestivalmonstren inte finns på riktigt.
“Det är utklädda människor som sjunger med riktiga monsterröster.”

E föredrar Carola. Carolas vaggviseskiva har räddat många nattningsprocedurer i vår familj.

E såg bilden på löpsedeln; Carola kommer hem.
”Mamma, kan man höra Carola?”
”Ja, det är klart man kan.”
”Skulle jag träffa henne om jag var på melodifestivalen?” E såg längtansfull ut.
”Javisst gumman. Vi skulle kunna gå på konsert och lyssna på Carola någon gång.”

E blev alldeles tyst. Vår lilla tjej tog en lång reflektionspaus.

”Mamma… finns Carola på riktigt?!?”

Ja, man kan ju undra…

En lång och seg vinter kombinerad med småbarnstidens ständiga sömnbrist har förpassat mitt bloggande till en gammal malpåse.
Lusten att skriva har funnits hela tiden men inte orken att knyta ihop orden till något förståligt.
Nu tar jag nya tag.
Tack, alla ni som fortsatt uppmuntrat mitt skrivande även fast jag inte orkat producera något!