En kalasmamma
Jag har klarat av mitt första barnkalas; som mamma.
Jag överlevde.
Nu är det några månader sedan vår dotter blev fyra år.
Utvecklingspsykologiskt är fyraårsdagen en viktig dag.
Grunden är lagd och nu tar vår dotter de första stapplande stegen mot sin egen framtid. Förhoppningsvis har vi lyckats ladda hennes första utvecklingsår - de som så småningom kommer att ligga bortom hennes minnen - med så mycket kärlek att hennes självbild fortsätter att växa sig stark och trygg.
Fyraårsdagen - den första födelsedagen hon kommer att minnas.
”Jag har varit på TVÅ kalas hos G.” Muttrade vår lilla flicka surt.
”F å r man fylla år två gånger?”
När E fyllde tre år hade vi ett kaotiskt år.
Vi orkade inte ordna något kalas.
Vi kände oss skyldiga.
I år skulle vi kompensera.
Femton inbjudna barn.
Fantastiska inbjudningskort.
Maskerad.
Hembakade kanelbullar, tårtor, bordsplacering med eget ihoppysslade klistermärken.
Sagostund och sånglekar.
Fiskdamm med fiskliknande godispåsar.
Riktigt gott och hembakat fika till alla föräldrar – nätverket byggs nu; när barnen är små.
Jag var så trött att jag skakade när jag pratade med min vän M.
Hon bor på landet och är en erfaren tvåbarnsmor. Verkligheten håller henne tryggt förankrad och hon är beundransvärt vis.
”Men vännen, det vet du väl. Man bjuder inte fler barn på ett kalas än antal år som barnet firar.”
Jag var nog sjuk den dagen som barnkalas avhandlades på föräldrakursen.
