De bruna linnebyxorna var så söta. Den randiga jerseytröjan med puffärm och en liten rosett var alldeles bedårande.
Min dotter är rosenrasande.
”Måste jag alltid se ut som en pojke!”
Efter att ha tittat länge och väl i spegeln konstateras att det finns en viss flickighet i tröjans puffärm och linnebyxans lilla dekorationsspets.
”Byxorna är för stora! Titta här dom trillar ju ner!”
Tårarna sprutar och familjens mamma tar ett djupt andetag för att samla lite mod - tålamod.
Vi har många skärp men idag vill de inte komma fram.
E gråter och T gråter för att hjälpa sin syster.
Tiden går och vi borde ha varit på dagis för länge sedan.
Skärpet är på plats.
Tårarna är torkade och lille T har somnat.
”Men mamma, byxorna är för långa!”
E gråter och T gråter.
Tiden går och vi borde ha varit på dagis för länge, länge sedan.
”Visst gumman, du kan åka i vagnen. Jag bär T”
Min dotter har gjort de största eftergifterna.
Kläderna är på.
Vagnen får vara hennes – en stund.
”Ser du, det är härligt väder idag.”
”Jag vill inte se någon sol.” Muttrar E och drar ner suffletten så långt det går.
E’s dagisbästis kommer skuttande:
”Hej, var är E!”
Upp flyger suffletten och fram hoppar en glädjestrålande flicka.
”Här är jag! Titta på mig. Jag har nya, fina kläder.”
E snurrar några varv framför sin vän och sedan springer de iväg över dagisgården.
”E!” Ropar jag efter henne ”Skall jag inte vika upp dina byxor?”
Min dotter skrattar och vänder sig mot mig.
”Nej mamma, det behövs inte. Byxorna är inte för långa på dagis. Titta, lagom långa!”
Hon snurrar några varv till.
Kvar står en svettig, okammad och lite tålamodsprövad mamma
Hon undrar om någon kan förklara världens gång.
