Mifflans värld

“Vi har fått en ny fröken på dagis. Vet du mamma, det är en p o j k fröken.”
Äntligen, tänker jag.

“Hon ser ut som en flicka” fortsätter min dotter.
“…och hon är jätteduktig på att spela instrument.”
“Du kanske skall säga han” korrigerar jag.
E tittar förundrat på mig:
“Ja…fast det syns ju inte att det är en pojke.”

Andra som bloggar om: genus, barn, förskolan

”Mamma, är pandan en björn!”
”Javisst.” svarar jag självsäkert.
”Är du säker?” E:s blick får mig plötsligt att tveka.
”äum…ja”
”Verkligen?” E står blixtstilla och väntar på ett svar.
Mamman är väldigt tyst.
”För dom sitter olika!”

Varför är maken på ICA när jag behöver honom som mest?

På detta zoo hänger vi:
San Diego Zoo
Kul på kvällen, mörkt på dagen…

Andra som bloggar om: barn , zoologi

”Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt”
E sjunger och lillebror dansar.
”Papporna på bussen säger Hej hej hej!”
E och lille T hejjar och vinkar åt höger och vänster.
”Mammorna på bussen säger sch, sch…”

Plötsligt avtar sången
”…sch…”
”Varför skall mammorna ha det så tråkigt för?” frågar E och tittar på sin lillebror.

”Lyssna nu istället!”
”Mammorna på bussen leker med barnen, leker med barnen, leker med barnen…”

Familjens två äldsta medlemmar skulle gå på fest och mamman ägnade sig åt en mycket eftersatt syssla – fotvård.

E tittar storögt på fotfilar, fotkrämer och sin energiskt arbetande mamma.
”Vad gör du?”
”Ibland måste man sköta om sina fötter.”

Es blick ändras och hon tittar på mig.
Jag blir nästan tagen av stundens allvar.
”Ja, mamma, och vet du en annan sak man måste sköta om?”
”Näe, vad då?”
E böjer sig fram för att jag skall höra ordentligt.
”Sin h j ä r n a!”

Den ständiga kampen mellan fåfängan och intellektet fortsätter.

E ser riktigt glad ut. Hon slår sig själv på öronen:
”Titta, jag är Bamse!”
Vi tittar, men förstår ingenting.
”Han gör så här – på filmen.”

Familjens biologilärare tog sitt ansvar.
Det förklarades om biceps och triceps.
Det klämdes och kändes – på starka muskler.

Söndag morgon, en trött pappa tittar på barnkanalen med sin dotter.
E blir plötsligt exalterad och hoppar upp och ned i soffan.
”Titta pappa, Bamse nuddar öronen. Titta nu!”

Vi är överbevisade

”Lille T…” E:s ögon gnistrar ”…säg rumpa”

Mamma, pappa och E tittar förväntansfullt på familjens lilleman.
Vår ett-och ett-halvt-åring ler stort och den ljusa pojkrösten stämmer upp:
”Olli-olli-olli-ompa”

Och så skrattar vi - alla fyra.

Ibland undrar jag vad jag är för en mamma egentligen.

Trött och hungrig mamma kommer hem från arbetet.
Tygkassen med alla flöjter blir stående i hallen.
Det är blockflöjter, tvärblåsta flöjter och egenhändigt tillverkade övertonsflöjter dvs långa elrör.
Långa elrör som kan låta är mycket spännande för familjens ett-och-ett-halvt-åring.

Flöjtkassen skall vara i arbetsrummet, högt upp och långt bort från lille T:s nyfikna ögon.
Trött och hungrig mamma hade glömt bort det.

Naturligtvis händer det som inte får hända.
I ett oövervakat ögonblick tar min lille son elrörsflöjten, spelar på den – och snubblar.
Även ett litet sår i svalget alstrar hysteriska mängder blod.

Familjens Pappa, som är en fantastisk pappa, gör det man ska.
Tar hand om den gråtande pojken, undersöker skadan och lugnar storasyster.

Vad gör mamman?
Tittar paralyserat på situationen och - går och tvättar av flöjten!  

Värsta mamman var hungrig länge den kvällen.

Det är sorgligt.
Jag kommer inte att kunna vara med på mina barns Luciafirande. Kanske aldrig.
Som musiklärare är jag ständigt ansvarig; någon annanstans.

Naturligtvis ville jag veta allt.
”Hur var det? Var du nervös? Vilka sånger sjöng ni?”
E svarade tåligt och rekonstruerade morgonens Luciatåg.
”…och så sjöng vi  om Staffan Stalledräng…”
E börjar sjunga den klassiska Staffansvisan.
När det var dags för den andra versen klämde även familjens mamma i med sin ivriga röst.
Min dotter såg på mig med en överseende min.
”Nej, mamma så går den faktiskt inte.”
”Hm, bara EN vers, alltså” Tänkte jag.

Sjöng ni fler Staffansvisor?” frågade jag och började sjunga den ena visan efter den andra.
E skakade uppgivet på huvudet efter varje vissnutt.

Till slut tittade den lilla flickan på mig med en mycket förundrad min:
”Mamma, jag trodde faktiskt att du kände till sången om Staffan Stalledräng.”