Unisexutmaningen
Hur tänker du när du köper kläder till barnen? Vad är viktigt? Tänker du unisex?
Något som känns viktigt när jag köper kläder är att de är anpassade för det liv mina barn lever. Med det menar jag att de måste vara rörelsevänliga och tvättbara. Vi väljer gärna kläder med lite ”personlighet” till båda våra barn något som jag har upplevt varit enklare till E, vår dotter, än till Lille T. Dock har vi den fördelen att barnens farmor är en kreatör vid symaskinen och hon förser oss med unika och roliga kläder som barnen älskar att ha på sig.
Det var lättare att tänka unisex när barnen var riktigt små. Nu när E är sju år kan det vara ganska svårt att hitta könsneutrala kläder men vi gör så gott vi kan. Vi väljer gärna ekologiskt och vi blir glada när barnen får ärva kläder.
Vad tycker barnen själva? Har de åsikter om sina kläder?
Båda mina barn har åsikter om sina kläder. Oftast handlar det om hur kläderna känns att ha på sig men det kan också handla om färgval och stil. Vår sjuåring är så stor att hon är med när vi handlar kläder och vi brukar enas. (Även om det kan krävas god argumentation från alla parter.)
Familjens fyraåring har en faiblesse för galna huvudbonader och den kärleken understödjer vi med största glädje. Han syns i mängden med sin morotsmössa.
Tror du att barnens kläder påverkar deras beteende och utveckling?
Utan tvekan! Bara den föreställningen om att treåriga flickor skulle ha ett mindre rörelsebehov än treåriga pojkar och därigenom inte behöva kläder med samma rörelsefrihet gör mig rädd. Att klädkoden, rosa dansdräkt med volang, skrämmer bort pojkar från dansgolvet gör mig beklämd. Det är klart att våra barn påverkas av de förväntningar vi lägger på dem.
Jag har tänkt mycket på hur jag bemöter mina barn när jag hämtar dem, smutsiga och eländiga, på förskolan/skolan. Det är lätt att hänfalla åt suckande och pustande men jag försöker att se leken och rörelsen i varje fläck:
”Vad härligt! Det ser ut som att du har haft det kul idag!”
Hamnade här, på din blogg, lämnar ett spår innan jag går vidare…
Önskar dig en fortsatt trevlig kväll!
Passar också samtidigt på att önska dig välkommen till mig:
http://www.metrobloggen.se/offer
Bloggen är mitt klotterplank, den enda fungerande terapin för att ta mig tillbaka till ett ljust liv efter att blivit offer för en våldtäktsman.
Finns intresset går det att, via bloglovin, prenumerera på min blogg - vilket verkligen uppskattas!
Comment by Anonym — April 27, 2009 @ 23:31
Härligt med liknande tankar! Hoppas att det smittar.
Comment by Lisa — April 28, 2009 @ 9:59
Hej!
Anonym: Välkommen hit!
Lisa: Jag har varit innne på din blogg och läst hur du har angripit utmaningen. Kul att läsa!
Comment by Administrator — April 28, 2009 @ 22:18
Tack för att du delar med dig av dina funderingar! Mycket tänkvärt och bra. Just det där med ballerinadräkterna i dansskolan är ju verkligen helt galet! Min son gick i dansskola förra året (då var han tre år) och han var den enda som inte hade rosa ballerinakläder…och enda killen. Han gick hela terminen men sen så meddelade han att han nu hade lärt sig dansa och inte behövde gå igen
tjingeling
Comment by Loa — May 3, 2009 @ 13:43
Jättebra inlägg. Det är svårt att hitta fina färgglada pojkkläder utan spindelmannen eller monster. Det gick ganska bra i början men nu, min son är snart 4, blir det svårare och svårare.
Ingierd
Comment by Anonymous — November 18, 2009 @ 22:12