Man skulle kunna tro att jag har gett upp bloggandet, igen… Så är inte fallet men nu behöver jag koncentrera mig på mina studier så att jag blir klar någon gång.
Under denna intensiva period kommer jag att uppdatera bloggen sporadiskt.
Ha det gott och hoppas att ni har tid att njuta av sommaren!
Nu är det dags igen - melodifestival. E skall sitta uppe hela natten och i år har vi samma favorit.
“Om inte Europa röstar på Malena så förstår jag ingenting!”
Inte jag heller faktiskt.
Minnen från 2006
Lille T hostade sig igenom flera nätter - frisk på dagen hostig på natten. Plötsligt blev hostan väldigt konstig. Den ville inte gå över och ingen i huset kunde sova. Lille T blev liten och blek. Vi andra blev rädda. När inte ens en isglass hjälper är det allvar.
Jag fick hålla i en liten slapp hand när vi var hos läkaren. Det fanns ingen ork kvar i den trötta kroppen. Hostan var besvärlig och Lille T hade svårt att andas. Till slut kräktes han på sig själv och på sin oroliga mamma.
”Idag är det inte roligt att heta Lille T” konstaterade min son.
”Astma” konstaterade läkaren.
I E:s förskoleklass har de haft vänskapstema.
Alla elever har fått berätta vad som kännetecknar en bra vän och läraren har skrivit ned barnens klokheter på ett stort papper.
En bra vän - tröstar, är snäll, slåss inte och leker med alla.
Är du nyfiken på vad oraklet i förorten har sagt?
“En bra vän - har en fin ton i rösten.”
(more…)
Lille T har ofta märkliga saker i sängen när han skall sova. Idag höll han hårt i leksaksstrykjärnet:
”Ska du ha strykjärnet i sängen?”
”Ja, för om det kommer tjuvar ska jag ge dom stryk.”
Ingen tjuv går säker i natt för Lille T sover tryggt.
När barn leker använder de sina tidigare erfarenheter, blandar med en portion fantasi och bygger nya världar:
”Jag är Spindelmannen” sa Lille T:s kompis och förväntade sig en kamp om rollkaraktären.
”Okej”, svarade lille T glatt”då är jag Hummel-mannen.”
Det finns en potentiell superhjälte i varje litet kryp.
|
När man går i sexårsverksamheten vet man vad som är grundstenarna för en varaktig vänskap: “Sara är min vänligaste kompis. Har du några vänliga kompisar? |
|
|---|
E blev glad för sin majblomma.
Hon har börjat förstå att världen inte alltid är rättvis:
”Vet du, man skall inte tänka så mycket på pengar. Det är bättre att tänka på livet istället.”
Oraklet i förorten har talat.
|
”Den här köper man för att hjälpa barn som har det besvärligt.” |
|
|---|
Hämtat barn, lekt med barn, lagat mat till barn, diskat, borstat tänder, krånglat med pyjamaser.
Jobb som väntar. Mamman är trött.
”Nej barn, jag kan inte sova med er ikväll.”
”Snälla…”
”Det går inte och förresten skall ni upp skittidigt i morgon så: sov nu!”
Två barn tittar på mig och nickar förstående. Lampan släcks och barn får pussar. På vägen ut ur rummet hörs dotterns viskande från överslafen:
”Så där får du aldrig säga Lille T”
”Hurdå?”
”Skit, det låter hemskt, som en svordom”
”Ja, jag lovar.”
Och där svor mina barn eden till språkpolisernas heliga förbund.
Andra som skriver om: språk, barn, språkpolis
|
Det var dags att diska efter E:s skolutflykt. ”Akta dig, Pappa, så att det inte kommer klämlukt när du öppnar!” Klämlukt – så logiskt. |
|
|---|
”Kom, lille T, vi skall duscha så att vi blir rena och fina.”
”Va! Menar du att vi är f u l a nu, eller?”
Inte fula men smutsiga – så ologiskt!
Lille T vill ha sin pappa men familjens pappa är i skogen.
Lille T är ledsen, väldigt ledsen.
Jag klappar min son:
”Gubben, är det något jag kan göra för dig?”
Pojken stöter bort min hand:
”Det finns ingenting du kan göra för mig som inte pappa kan!”
Han har rätt men jämställdhetsdebattens argument klingar annorlunda när de kommer ur en nästanfyraårings mun.
Andra som skriver om: jämställdhet, barn
|
Det händer saker i min dotter nu: Jag hade svårt att acceptera det rosa, det pluttinuttiga och alla spetsar. Jag tyckte brunt, rött och svart men E tyckte prinsessa. |
|
|---|
Påskkort av E
“Den första kycklingen har trillat. Den andra vet inte vad den skall göra och den tredje tittar bara på.”
Det är tufft att vara kyckling idag.
Andra som skriver om: påskort, kycklingar, barn
Jag skall vara borta hela hegen.
“Skellefteå” förklarar jag för E.
Vi kommer sakna varandra.
Två hela dagar.
Vi kramas, säger hejdå.
“Mamma, ha det så bra i Mexico”
Två sömndruckna föräldrar hoppar högt när ett illvrål hörs från femåringens rum.
”AAAAAA”
Vi tittar oroligt på vår dotter. Hon ligger i sängen med händerna för ögonen.
”Vem har tänt taklampan”, skriker E argt.
”SLÄCK LAMPAN!”
Vi har olika sätt att hälsa vårsolen.
Lille T börjar kunna många ord nu.
Viktigast är de ord som behövs för att tala om vad man vill ha: kaka, äpple, glass, eller ost.
Det regnar.
Det regnar alldeles förfärligt.
Lille T blir lätt exalterad. Han pekar ivrigt på fönstret.
Något måste berättas.
”Mamma, titta, titta”
”Ja, titta T det regnar.”
Min son skakar på huvudet och pekar ännu ivrigare.
“Titta, titta……DRICKA!”
När änglarna spiller ut sina vattenglas - då regnar det.
”Pappa vad är en vardag?” E sitter vid matbordet och blickar ut genom fönstret. Ännu ett ord letar sig in i min femårings begreppsvärld.
”Tja…”, försöker Pappan lite trevande.
”Det är alla dagar som du är på dagis. De dagar du är hemma kallas helg.”
E stelnar till och stirrar med svarta ögon på sin Pappa.
”NÄE!”, skriker E.
”Är det så det skall vara. Skall jag vara på dagis a l l a vardagar och bara få vara hemma på helgerna. Är det så det så man gör mot ett litet barn!?”
Pappan blir tyst och tittar ned i bordet. Den kärva verkligheten tränger sig på.
“Vi har fått en ny fröken på dagis. Vet du mamma, det är en p o j k fröken.”
Äntligen, tänker jag.
“Hon ser ut som en flicka” fortsätter min dotter.
“…och hon är jätteduktig på att spela instrument.”
“Du kanske skall säga han” korrigerar jag.
E tittar förundrat på mig:
“Ja…fast det syns ju inte att det är en pojke.”
”Mamma, är pandan en björn!”
”Javisst.” svarar jag självsäkert.
”Är du säker?” E:s blick får mig plötsligt att tveka.
”äum…ja”
”Verkligen?” E står blixtstilla och väntar på ett svar.
Mamman är väldigt tyst.
”För dom sitter olika!”
Varför är maken på ICA när jag behöver honom som mest?
På detta zoo hänger vi:
San Diego Zoo
Kul på kvällen, mörkt på dagen…
”Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt”
E sjunger och lillebror dansar.
”Papporna på bussen säger Hej hej hej!”
E och lille T hejjar och vinkar åt höger och vänster.
”Mammorna på bussen säger sch, sch…”
Plötsligt avtar sången
”…sch…”
”Varför skall mammorna ha det så tråkigt för?” frågar E och tittar på sin lillebror.
”Lyssna nu istället!”
”Mammorna på bussen leker med barnen, leker med barnen, leker med barnen…”
Familjens två äldsta medlemmar skulle gå på fest och mamman ägnade sig åt en mycket eftersatt syssla – fotvård.
E tittar storögt på fotfilar, fotkrämer och sin energiskt arbetande mamma.
”Vad gör du?”
”Ibland måste man sköta om sina fötter.”
Es blick ändras och hon tittar på mig.
Jag blir nästan tagen av stundens allvar.
”Ja, mamma, och vet du en annan sak man måste sköta om?”
”Näe, vad då?”
E böjer sig fram för att jag skall höra ordentligt.
”Sin h j ä r n a!”
Den ständiga kampen mellan fåfängan och intellektet fortsätter.
E ser riktigt glad ut. Hon slår sig själv på öronen:
”Titta, jag är Bamse!”
Vi tittar, men förstår ingenting.
”Han gör så här – på filmen.”
Familjens biologilärare tog sitt ansvar.
Det förklarades om biceps och triceps.
Det klämdes och kändes – på starka muskler.
Söndag morgon, en trött pappa tittar på barnkanalen med sin dotter.
E blir plötsligt exalterad och hoppar upp och ned i soffan.
”Titta pappa, Bamse nuddar öronen. Titta nu!”
Vi är överbevisade
”Lille T…” E:s ögon gnistrar ”…säg rumpa”
Mamma, pappa och E tittar förväntansfullt på familjens lilleman.
Vår ett-och ett-halvt-åring ler stort och den ljusa pojkrösten stämmer upp:
”Olli-olli-olli-ompa”
Och så skrattar vi - alla fyra.
Det är sorgligt.
Jag kommer inte att kunna vara med på mina barns Luciafirande. Kanske aldrig.
Som musiklärare är jag ständigt ansvarig; någon annanstans.
Naturligtvis ville jag veta allt.
”Hur var det? Var du nervös? Vilka sånger sjöng ni?”
E svarade tåligt och rekonstruerade morgonens Luciatåg.
”…och så sjöng vi om Staffan Stalledräng…”
E börjar sjunga den klassiska Staffansvisan.
När det var dags för den andra versen klämde även familjens mamma i med sin ivriga röst.
Min dotter såg på mig med en överseende min.
”Nej, mamma så går den faktiskt inte.”
”Hm, bara EN vers, alltså” Tänkte jag.
Sjöng ni fler Staffansvisor?” frågade jag och började sjunga den ena visan efter den andra.
E skakade uppgivet på huvudet efter varje vissnutt.
Till slut tittade den lilla flickan på mig med en mycket förundrad min:
”Mamma, jag trodde faktiskt att du kände till sången om Staffan Stalledräng.”
Hej alla läsare av min blogg!
Jag har ett sommaruppehåll.
Hoppas att vara tillbaka i slutet av augusti.
”Titta här mamma- randigt och randigt – det passar bra ihop!”
Mamman tittar undrande på dottern.
Kjolen är randig – små ränder i fina färger.
Tröjan är randig – små ränder i helt andra fina färger.
Klädstriden är igång.
Mammans lyfta ögonbryn möter fyraåringens blixtrande ögon.
Tycke och smak är relativa begrepp.
I dag får fyraåringens smak gälla.
“Ränder är fina.” Säger mamman.
”Åh mamma!” min dotter skriker utifrån hallen.
”Dom här skorna kan det bli synd om!”¨
E kommer bärandes på ett par rosa-glittriga och snubbelförstora tygskor.
Mamman tittar på sin randiga dotter.
”Mamma, om dom här skorna inte får ha en människa i sig idag blir det verkligen synd om dom.”
Det är synd om människorna skorna.
Vissa Cd-skivor passar mig bättre på sommaren.
Nu pratar jag om Cornelis, Ted Gärdestad och Bo Kaspers orkester.
Musik som gör sommar i själen precis på samma sätt som solen gör sommar i humöret.
E sitter i soffan och lyssnar.
Musiken svänger och E svänger.
” Mamma, vem är det som sjunger?”
”Han heter Cornelis.” Säger jag och famlar efter skivfodralet.
”Jasså, nu förstår jag…” E tittar på mig med stora kloka ögon.
”…Det är Babars kompis!”
”Mamma, vet du vad en älg gör?”
”Nej, ingen aning faktiskt!” sa den fredagströtta mamman.
”Rimmar på helg.”
”Dom Älgarna är roligast!” fortsatte den filosoferande fyraåringen.
”Vilka?”
”Helgälgarna förstås!”
Trevlig älg alla helgälgar!
De bruna linnebyxorna var så söta. Den randiga jerseytröjan med puffärm och en liten rosett var alldeles bedårande.
Min dotter är rosenrasande.
”Måste jag alltid se ut som en pojke!”
Efter att ha tittat länge och väl i spegeln konstateras att det finns en viss flickighet i tröjans puffärm och linnebyxans lilla dekorationsspets.
”Byxorna är för stora! Titta här dom trillar ju ner!”
Tårarna sprutar och familjens mamma tar ett djupt andetag för att samla lite mod - tålamod.
Vi har många skärp men idag vill de inte komma fram.
E gråter och T gråter för att hjälpa sin syster.
Tiden går och vi borde ha varit på dagis för länge sedan.
Skärpet är på plats.
Tårarna är torkade och lille T har somnat.
”Men mamma, byxorna är för långa!”
E gråter och T gråter.
Tiden går och vi borde ha varit på dagis för länge, länge sedan.
”Visst gumman, du kan åka i vagnen. Jag bär T”
Min dotter har gjort de största eftergifterna.
Kläderna är på.
Vagnen får vara hennes – en stund.
”Ser du, det är härligt väder idag.”
”Jag vill inte se någon sol.” Muttrar E och drar ner suffletten så långt det går.
E’s dagisbästis kommer skuttande:
”Hej, var är E!”
Upp flyger suffletten och fram hoppar en glädjestrålande flicka.
”Här är jag! Titta på mig. Jag har nya, fina kläder.”
E snurrar några varv framför sin vän och sedan springer de iväg över dagisgården.
”E!” Ropar jag efter henne ”Skall jag inte vika upp dina byxor?”
Min dotter skrattar och vänder sig mot mig.
”Nej mamma, det behövs inte. Byxorna är inte för långa på dagis. Titta, lagom långa!”
Hon snurrar några varv till.
Kvar står en svettig, okammad och lite tålamodsprövad mamma
Hon undrar om någon kan förklara världens gång.
| M | T | W | T | F | S | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Jul | ||||||
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | ||||||
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
