Man skulle kunna tro att jag har gett upp bloggandet, igen… Så är inte fallet men nu behöver jag koncentrera mig på mina studier så att jag blir klar någon gång.
Under denna intensiva period kommer jag att uppdatera bloggen sporadiskt.
Ha det gott och hoppas att ni har tid att njuta av sommaren!
Jag går in i en intensiv period både med arbete och studier. Min förhoppning var att lite bloggande lätt skulle hinnas med men jag överbevisades omedelbart.
En tid framöver kommer jag att blogga lite sporadiskt för att återkomma med full kraft när tillvaron lugnat sig.
Lille T hostade sig igenom flera nätter - frisk på dagen hostig på natten. Plötsligt blev hostan väldigt konstig. Den ville inte gå över och ingen i huset kunde sova. Lille T blev liten och blek. Vi andra blev rädda. När inte ens en isglass hjälper är det allvar.
Jag fick hålla i en liten slapp hand när vi var hos läkaren. Det fanns ingen ork kvar i den trötta kroppen. Hostan var besvärlig och Lille T hade svårt att andas. Till slut kräktes han på sig själv och på sin oroliga mamma.
”Idag är det inte roligt att heta Lille T” konstaterade min son.
”Astma” konstaterade läkaren.
En sådan märklig känsla att vara på bloggträff. Det som normalt formuleras med bokstäver blev plötsligt talade ord.
“Hej, jag är Mifflan från Mifflans värld”
Det finns människor bakom andra bloggar också - på riktigt.
Efter en frukost med nybakat bröd fick jag och 39 andra bloggare en stor dos trädgårdsinspiration. Dessvärre krossade Bosse Rappne mina gräsmattedrömmar. Konstgödsel och mirakelmedel är ingen räddning. Det är kompostjord och koskit som gäller. Det borde jag ha förstått.
Jag har fått en utmaning från Ecolocobloggen den handlar hur jag tänker runt barnkläder och genus. För att få lite förförståelse för hur jag tänker vill jag dela med mig av två episoder som har påverkat mig starkt:
|
1. Lite konfunderad frågade jag expediterna varför treåringarnas kläder var könsuppdelade. Bassortimentet borde vara det samma ansåg jag. De två expediterna tittade på varandra och log. Sedan förklarade de, mycket pedagogiskt: 2 Ger vi våra barn den rörelsefrihet de behöver? |
|
|---|
Hur tänker du när du köper kläder till barnen? Vad är viktigt? Tänker du unisex?
Något som känns viktigt när jag köper kläder är att de är anpassade för det liv mina barn lever. Med det menar jag att de måste vara rörelsevänliga och tvättbara. Vi väljer gärna kläder med lite ”personlighet” till båda våra barn något som jag har upplevt varit enklare till E, vår dotter, än till Lille T. Dock har vi den fördelen att barnens farmor är en kreatör vid symaskinen och hon förser oss med unika och roliga kläder som barnen älskar att ha på sig.
Det var lättare att tänka unisex när barnen var riktigt små. Nu när E är sju år kan det vara ganska svårt att hitta könsneutrala kläder men vi gör så gott vi kan. Vi väljer gärna ekologiskt och vi blir glada när barnen får ärva kläder.
Vad tycker barnen själva? Har de åsikter om sina kläder?
Båda mina barn har åsikter om sina kläder. Oftast handlar det om hur kläderna känns att ha på sig men det kan också handla om färgval och stil. Vår sjuåring är så stor att hon är med när vi handlar kläder och vi brukar enas. (Även om det kan krävas god argumentation från alla parter.)
Familjens fyraåring har en faiblesse för galna huvudbonader och den kärleken understödjer vi med största glädje. Han syns i mängden med sin morotsmössa.
Tror du att barnens kläder påverkar deras beteende och utveckling?
Utan tvekan! Bara den föreställningen om att treåriga flickor skulle ha ett mindre rörelsebehov än treåriga pojkar och därigenom inte behöva kläder med samma rörelsefrihet gör mig rädd. Att klädkoden, rosa dansdräkt med volang, skrämmer bort pojkar från dansgolvet gör mig beklämd. Det är klart att våra barn påverkas av de förväntningar vi lägger på dem.
Jag har tänkt mycket på hur jag bemöter mina barn när jag hämtar dem, smutsiga och eländiga, på förskolan/skolan. Det är lätt att hänfalla åt suckande och pustande men jag försöker att se leken och rörelsen i varje fläck:
”Vad härligt! Det ser ut som att du har haft det kul idag!”
|
Att kalla vår gräsmatta för gräsmatta är att ge ett enda litet grässtrå omåttlig hybris där det står och vajar mitt i mossan. I trädgårdsböcker och tjusiga månadsmagasin påstår de att förfärliga gräsmattor skall grävas upp med grävskopa, schaktas bort och läggas om. Jag hoppas på ett mirakelmedel och så tror jag på vårt grässtrå. |
|
|---|
När jag har fått frågan om vad jag vill med mitt liv har jag alltid svarat:
“Att bli en vis gumma.”
Efter att ha sett det här videoklippet har jag ändrat mig.
Jag vill bli en arg gumma istället!
En annan sak som är lite enerverande här, i vårt sommarparadis, är att jag måste hänga ut genom fönstret på övervåningen ifall jag behöver prata i mobiltelefon. Där får jag sedan fixera mig i en exakt position för att samtalet inte skall brytas.
Undrar om inte röksignaler vore mer effektivt?
|
Jag skulle vilja leva ett liv på landet. Ett liv där jag renoverar gamla möbler och syr fina saker. Ett liv av loppisar och stora bondauktioner. Det är bara det att när vi åker till de där auktionerna längtar jag hem. Överallt: fullt med folk och gamla malätna prylar som jag inte vågar röra vid. Saker som skulle bli underbara med lite renovering men jag bryr mig inte om att armbåga mig fram. Jag äter glass i fiket tillsammans med mina barn. Ändå fick vi drömdammsugaren i den rätta färgen. |
|
|---|
|
Det händer saker i min dotter nu: Jag hade svårt att acceptera det rosa, det pluttinuttiga och alla spetsar. Jag tyckte brunt, rött och svart men E tyckte prinsessa. |
|
|---|
Igår arbetade E på Blåkulla.
Förklädesfickan var laddad med kreativa påskkort och kvasten gick med racerfart.
Detta hade hon med sig hem:
Är det inte dags att börja betala för sitt boende snart?
|
Förra söndagen blev jag bjuden på “Den stora mammabikten“. Två skarpa kvinnor skulle få en alldeles egen dag. Två briljanta kvinnor skulle sminka sig och göra sig snygga, äta frukost och bara njuta. Rått och hjärtligt skämtade vi om våra familjer som skulle klara sig en hel dag utan sina fantastiska organisatörer. När jag borstade tänderna ringde telefonen. Jag fick ingen frukost men däremot mascara på kinden när jag försökte sminka mig i bilen. Vem skall jag skylla på? |
|
|---|
Andra som skriver om: mammabikten, sommartid, mobiltelefoner
Jag har placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se!
Det har hänt mycket på internet sedan jag bloggade senast.
Nu har jag snyggat till i min värld med stor hjälp av min pedagogiske make.
Var det enklare förr?
Ibland tittar jag in på min gamla blogg. Här har tiden stått still.
Hej bloggen!
Jag saknar dig, tror att jag är här igen.
Tiden står ju inte still - i verkligheten.
Ibland undrar jag vad jag är för en mamma egentligen.
Trött och hungrig mamma kommer hem från arbetet.
Tygkassen med alla flöjter blir stående i hallen.
Det är blockflöjter, tvärblåsta flöjter och egenhändigt tillverkade övertonsflöjter dvs långa elrör.
Långa elrör som kan låta är mycket spännande för familjens ett-och-ett-halvt-åring.
Flöjtkassen skall vara i arbetsrummet, högt upp och långt bort från lille T:s nyfikna ögon.
Trött och hungrig mamma hade glömt bort det.
Naturligtvis händer det som inte får hända.
I ett oövervakat ögonblick tar min lille son elrörsflöjten, spelar på den – och snubblar.
Även ett litet sår i svalget alstrar hysteriska mängder blod.
Familjens Pappa, som är en fantastisk pappa, gör det man ska.
Tar hand om den gråtande pojken, undersöker skadan och lugnar storasyster.
Vad gör mamman?
Tittar paralyserat på situationen och - går och tvättar av flöjten!
Värsta mamman var hungrig länge den kvällen.
”Nej…gå inte än. Du kan väl ligga hos mig en liiiiiten stund”
Dessa kvällar.
Trött mamma och trött pappa vill gärna sitta och vara trötta – ifred.
Trött mamma och trött pappa vill gärna koka kvällste och somna framför TV:n.
Trött mamma och trött pappa tycker mycket om sina barn
men vill gärna att de sover – på kvällen.
Fortfarande trött mamma vaknar med värk i hela kroppen.
Pigg fyraåring klappar sin mamma på kinden:
”Så roligt mamma, du har sovit i min säng hela natten!”
E’s växasäng är för kort för en trött mamma.
Vi har inga fina golv.
Plastmattorna är fyllda av fula märken.
Plastmattorna fylls av fula märken bara man råkar gå för hårt - barfota.
Det är ingen bra kvalité på våra plastmattor.
Vår dotter är intresserad av paleontologi.
Hon gräver, hackar och letar efter dinosaurieben. Fossiler är spännande och “Dinosaurhistoriska Riksmuseet” är det bästa slott hon vet.
Jag hör ett vrål från hallen:
”MAAAMMAAA!”
E är mycket uppjagad. Hon hoppar ivrigt samtidigt som hon glädjestrålande pekar ned mot golvet.
”Titta, titta, titta…”
Jag tittar undrande ned mot det lilla, fula märket i plastmattan.
Vetenskapsmannens upptäckarglädje lyser ur hennes ögon.
”Mamma, mamma, vi har en ortoceratit i hallen!”
Bor vi kvar här tillräckligt länge kommer hon nog att hitta en T-rex i vardagsrummet.
Ett andetag, spänd förväntan.
Balans, balans, balans.
Tvekan.
Faller, faller, faller,
en fot
som tar emot.
Ett skratt, ohämmad längtan.
Balans, balans, balans.
Tvekan.
Faller, faller, faller,
en famn
som tar emot.
Lille T är på väg!
Jag hade bloggjubileum för några dagar sedan. Kanske är det inte så stort eller märkvärdigt men nu har jag faktiskt producerat lite drygt 100 texter.
För nästan exakt ett år sedan började jag skriva lite sporadiskt i ett annat forum.
Min syster sporrade mig att samla tankar om mina barns livssteg.
Bloggen gav mig en deadline att förhålla mig till.
Ni läsare gav mig mod att våga fortsätta.
Tack!
Mitt jubileum firas med “Best of Mifflan”.
Betraktelserna är mycket subjektivt valda av mig och endast mig!
Mina trogna läsare kommer att känna igen sig. Nytillkomna, som inte hunnit rota i mitt arkiv, får sig lite nytt till livs.
Jag var trettiotre år. Maken satt kvar i bilen. E sov gott i bilbarnstolen.
Jag skulle bara rusa in och köpa två flaskor vin.
Maken hade kontanter.
”Bra, jag tar pengarna.” sa jag och sprang iväg.
Naturligtvis ville kassörskan att jag skulle legitimera mig. Kön bakom mig var lång och alla skruvade på sig.
”men, men…” Stammade jag.
”…plånbok i. ..bilen”
Febrilt letade jag i jackfickan och fann - mitt lånekort.
”Mitt personnummer står här, ser du 1971”
”Men jag kan ju inte veta att det är du!” Kassörskan såg på mig med en självklar min. Mannen bakom mig suckade ljudligt och böjde sig fram mot kassörskan:
”Jag tror inte att en artonåring skulle vara så dum att hon försökte legitimera sig med ett lånekort.”
Ofta har jag önskat mig ett mer moget utseende.
Erbjudande om ungdomsbiljetter kan för all del vara trevligt men att misstas för en gymnasist känns lite passé.
Jag har önskat mig ett vuxet utseende för att bli tagen på allvar.
På min första skola blev jag utkörd från kopieringsrummet under min första arbetsvecka.
”Elever får inte använda kopiatorn.”
De äldsta eleverna på den skolan var 11 år. Jag var 26.
Efter en två timmars föreläsning om musikpedagogik fick jag frågan:
”Var har du lärt dig allt det här? Du kan väl inte vara mycket äldre än nitton år!”
Då började jag fundera på att föreläsa med en papperspåse på huvudet i fortsättningen. (Kanske en monstermask?)
E’s bästis L går på ett annat dagis. Idag hade mammorna ätit lunch och vi tänkte hämta våra flickor på vägen hem.
Det var fullt av barn på dagisgården. Runt mig flockades en nyfiken skara.
”Var har du varit?”
”Känner du L?”
En liten lintott med rosa jacka synade mig uppifrån och ner. Hon tog några steg närmare och frågade med stark röst:
”Vems farmor är du?”
Vart tog tiden vägen?
De uppspelta föräldrarna visar sin dotter det senaste husvisningsprospektet: fantastiska färgbilder som får föräldrarna att börja drömma om en ljusare framtid.
”Och titta…här ska mamma och pappa bo och i det här rummet får lille T sova…”
”E vad säger du om det här rummet. Det är gröna tapeter där kan du bo om vi köper det här huset.”
Min fyraåring tittar noga på bilden och säger:
”Mmm… fint”
Det går en kvart. De stirriga föräldrarna diskuterar dränering och tvättstugegolv, braskaminer och gamla barrträd. Planeringen är i full gång. Pianot har fått sin plats - mot en innervägg. Makens hobbyverksamhet har placerats i det väl tilltagna garaget.
”Tack mamma och pappa.” Säger E med en mycket vänlig röst.
Föräldrarna tystnar plötsligt. De ivriga gesterna fryser till undrande poser.
”Tack för… vaddå?”
”Tack för att jag skall få en solmatta!”
Det blev inget nytt hus den här gången heller. Däremot funderar vi på att köpa nya mattor.
Jag har klarat av mitt första barnkalas; som mamma.
Jag överlevde.
Nu är det några månader sedan vår dotter blev fyra år.
Utvecklingspsykologiskt är fyraårsdagen en viktig dag.
Grunden är lagd och nu tar vår dotter de första stapplande stegen mot sin egen framtid. Förhoppningsvis har vi lyckats ladda hennes första utvecklingsår - de som så småningom kommer att ligga bortom hennes minnen - med så mycket kärlek att hennes självbild fortsätter att växa sig stark och trygg.
Fyraårsdagen - den första födelsedagen hon kommer att minnas.
”Jag har varit på TVÅ kalas hos G.” Muttrade vår lilla flicka surt.
”F å r man fylla år två gånger?”
När E fyllde tre år hade vi ett kaotiskt år.
Vi orkade inte ordna något kalas.
Vi kände oss skyldiga.
I år skulle vi kompensera.
Femton inbjudna barn.
Fantastiska inbjudningskort.
Maskerad.
Hembakade kanelbullar, tårtor, bordsplacering med eget ihoppysslade klistermärken.
Sagostund och sånglekar.
Fiskdamm med fiskliknande godispåsar.
Riktigt gott och hembakat fika till alla föräldrar – nätverket byggs nu; när barnen är små.
Jag var så trött att jag skakade när jag pratade med min vän M.
Hon bor på landet och är en erfaren tvåbarnsmor. Verkligheten håller henne tryggt förankrad och hon är beundransvärt vis.
”Men vännen, det vet du väl. Man bjuder inte fler barn på ett kalas än antal år som barnet firar.”
Jag var nog sjuk den dagen som barnkalas avhandlades på föräldrakursen.
En lång och seg vinter kombinerad med småbarnstidens ständiga sömnbrist har förpassat mitt bloggande till en gammal malpåse.
Lusten att skriva har funnits hela tiden men inte orken att knyta ihop orden till något förståligt.
Nu tar jag nya tag.
Tack, alla ni som fortsatt uppmuntrat mitt skrivande även fast jag inte orkat producera något!
Vi bodde i nordvästra hörnet av Tanzania, precis vid Victoriasjön. På vår tomt växte två stora Papayaträd. Ibland längtar vi tillbaka. Speciellt när det är grått och plaskigt i Stockholm.
I den delen av landet bor Haya-stammen. Det är en stolt folkgrupp med många rika traditioner.
Plötsligt finns dom där. De små risgrynen i munnen som drastiskt förändrar den lille bebisens utseende.
”Ojojoj…min skatt har fått tänder. Han kommer att äta oss ur huset!” Tänker Hayaföräldrarna men de säger ingenting eftersom det kan betyda stor olycka; barnet kommer i så fall att förvandlas till ett matvrak.
Hayapappan lyfter sitt barn högt upp och vandrar runt i byn. Han går från hydda till hydda. Skriker: ”Hodi!” (Sedvänjan att knacka på dörren kommer från de länder där det finns en dörr att knacka på…)
Den oroade men stolte fadern går in i huset med sitt barn högt lyft framför sig.
Alla förstår vad som är på gång. När pappan kommer med sitt potentiella matvrak tystnar alla och samlar ihop de bästa matvaror som hushållet har att erbjuda - avokado, mango, jordnötter, passionsfruktsjuice, ananas, popcorn. Sedan följer alla efter pappan och det lilla barnet. De vuxna är tysta men barnen tisslar förväntansfullt. När hela byn har fått besök stannar följet på festplatsen. Pappan bryter tystnaden:
”Mitt barn har fått tänder!”
En stor fest- tafrija bryter ut.
”Ditt barn kommer inte att äta dig ur huset. Vi finns här för er. Titta så mycket god mat vi har, vi löser det tillsammans!”
Jag lyfter lille T högt upp.
Jag säger ingenting men jag tror ni förstår.
Det är så mycket som skall klaffa för att få en optimal morgon.
En någorlunda utsövd mamma är en grundförutsättning. I dag var mamman tillräckligt pigg för att ta sig upp ur sängen. Lovande.
Lille T var på strålande humör och E lika aktiv som hon alltid är på morgonkvisten.
Frukosten flöt på utan problem. T smaskade i sig majsgröt med rivet äpple och E mätte upp alla ingredienser till sin havregrynsgröt. Tandborstning, påklädning och morgonlek – allt utan tillstymmelse av orosmoln.
Härligt!
När tidsklockan ringde gick E för att försöka ta på sig sin jacka. Det gick utmärkt.
Var är E’s kängor?
Familjens mamma tycker inte om att leta efter saker. Ju mer hon letar desto ilsknare blir hon. Stressen hopar sig. Klockan passerar nio och då förväntas E vara på dagis.
Ticktack…leta, leta, leta.
Inga kängor.
Till slut urartade den perfekta morgonen på grund av en morrande mamma.
”Mamma, är du arg på mig?” Två små ögon tittade fram under den alltför stora mössan.
En pil av dåligt samvete träffade den hysteriska modern. Två lugna och trevlig barn med en frustande mamma.
”Nej, jag är inte arg!” Jag försökte låta lugn men lyckades nog inte lura någon.
”Är du bara arg på tiden, mamma?”
Ja, det är väl det stress är – tidsilska.
Vi har haft myskväll;
tända ljus, popcorn, julmust och en hel drös med spel.
E kan så mycket.
Att rimma på krokodil är inga problem:
”Bil, förståss!”
Att räkna prickar på tärningen är lätt som en plätt:
”Får jag räkna din tärning också, Pappa?”
Att kunna de olika färgerna är ingen ny kunskap:
”Jag fick röd! Då får jag ta en fisk!”
Att ta det lugnt är skönt:
”Nu spelar vi inget mer. Nu myser vi, mamma och pappa!”
”Kan jag få lite mer mussla, tack!”
Att säga must är ganska svårt.
Livet är förunderligt.
Det var symässa i Sollentuna.
Inspirationstörstande packade jag in mina barn i bilen och for dit. Min mamma följde också med.
Det är en välsignelse med mammor. Dom håller liksom ordning på…allt.
Det stora målet för mig var brodermaskinerna. Jag är galen i tyger och garner men mitt skapande är inte av den magnitud jag drömmer om. Tidstjuven härjar.
Fantastiska tyger är inhandlade genom åren. De flesta ligger och väntar på att förvandlas till kreativa kreationer.
Två olika symaskiner finns i hushållet också.
En stark och bra bruksmaskin som klarar allt, t.o.m. att sy i skinn.
Den andra är min förälskelse, overlockmaskinen som också kan sy fållar; täcksömmar. (Nu är det slut på fackord!)
På nätterna innan jag somnar ligger jag och fantiserar om allt vackert jag skulle kunna sy… någon gång.
En brodermaskin skulle verkligen revolutionera mitt syende.
Tänk så vackra kläder jag skulle kunna fantisera om då!
Barn och sorg, jag slutar aldrig förundras över hur rak tankegången är hos ett barn. I år kändes det viktigt att gå till kyrkogården och tända ljus.
Det var vackert att gå i mörkret och se alla ljus. Det regnade men det spelade liksom ingen roll. Hela minneslunden var upplyst av tusentals gravljus.
Det var vackert och läkande.
Min empatiska dotter hade ett stort bekymmer om de ljus som slocknat.
”Mamma vi måste tända ljusen igen annars blir dom ledsna.”
…och jag tände och jag tände och jag tände ljus igen.
Det har varit ganska svårt att förhålla sig till min egen sorg samtidigt som jag vill vara en vis mamma. Jag har fått många goda råd och idéer ang. barn och sorg. Vi pratar mycket, läser böcker, tittar på kort och ritar bilder för att på något sätt göra det abstrakta någorlunda gripbart.
”E, du kanske vill ta med något annat än ett ljus till kyrkogården… Vill du måla en teckning till morfar.”
Symboliken med ljus och blommor passar inte alltid in i barnets föreställningsvärld.
”Men mamma” Min- tre- och ett- halvt- åring ger mig en förvånad blick.
”Varför skall jag göra det? Morfar är ju död!”
Kanske var det jag som hade behövt måla en teckning till min pappa.
Det är små saker som gör att man märker hur livet förändrats.
En mortel placerad i bokhyllan, legobitar i stövlarna, måttbanden utrullade och lagda på golvet till en lååånga ormar är tydliga tecken på att vår lilla dotter blivit en egen kreativ individ som påverkar ordningen i vår familj.
Andra tydliga barntecken är små kladdiga fingeravtryck på fönsterrutan, att ketchupen alltid är slut…Nej, just det ja, den livsförändringen uppstod när jag flyttade ihop med maken.
En dag för inte så länge sedan slutade vi att köpa små futtiga toalettpappersförpackningar till förmån för en toapappersbal som måste köras hem med bil.
Jag vet inte om det är så att pappersproducenterna rullar färre varv på rullarna nuförtiden men jag tycker att vi köper toalettpapper hela tiden. Kanske skulle man ta och köpa fler balar på en gång?
Här om dagen stod jag och pratade med en annan nybliven tvåbarnsmor. Jag promenerade med henne till hennes bil och råkade kika in i bagageutrymmet. Där såg jag det - TVÅ toalettpappersbalar!
Är jag på väg in i en ny livsfas?
Jag tackade ja till att föreläsa på den Nordiska kongressen långt innan lilla T var född. Det var till och med så länge sedan att T bara fanns i våra tankar men inte i min mage. Att tacka nej till ett pangerbjudande på grund av en eventuell graviditet skulle ha varit lite knasigt.
I juni stod jag så med en tvåmånaders bebis.
Jag kände mig lite fånigt karriäristisk samtidigt som jag verkligen såg fram emot att få bo på hotell och få lite egen tid med min lille son. Alla runt omkring mig tyckte att jag verkade så cool men ingen kunde se det organisatoriska kaos som härjade inom mig.
Den stora otympliga liggvagnen var inget att ta med på flyget så vi var tvungna att köpa en bra bebisanpassad paraplyvagn. Jag hade hört av andra hur misshandlad en vagn blir under en flygresa så den perfekta paraplyvagnen skulle vara extra tålig.
I semestertider så fick gärna vagnen vara billig också.
Ganska snart stod det klart för oss att det var en utomordentligt bra och begagnad vagn vi behövde.
Jag letade i DN´s annonser och på Blocket.
Det blev en veckas jobb att få tag på en vagn.
Varje gång vi ”missade” en bra vagn skällde jag på min stackars man. Det var han som hade sagt något fel eller inte varit snabb nog. Det är tur att han känner mig så väl att han vet att nervositetsstress gör mig odräglig. Vi for runt och tittade på vagnar men ingen var bra nog åt min son.
Dagen innan avresan fick vi äntligen tag på en vagn. Den var inte så snygg som jag ville. Den var dessutom ganska sliten men det fanns ingen tid kvar för att vara kräsen.
Situationen på Arlanda var helt hysterisk. Folk sprang runt överallt och incheckningsdiskarna stängde trots att det stod folk och köade. Stressad och genomsvettig försökte jag plastinpacka den begagnade paraplyvagnen. Det var ett ganska klurigt projekt som inte underlättades av att jag hade ett gråtande barn på armen.
När jag tagit mig fram till Jyväskylä, som ligger mitt i Finland, upptäckte jag att bygeln till vagnen var borta. Jag hade tagit av den i specialbaggageincheckningen men därefter måste den ha försvunnit någonstans mellan Arlanda och resans slutdestination. Den lilla bygeln betydde ganska mycket för att lilla T skulle kunna ligga tryggt i sin vagn.
Det regnade, det regnade och det regnade och så regnade det lite till. Insektsnät hade jag tagit med men regnskydd var något jag inte hade tänkt på. Min genomblöte son hängde i bärsjalen. Jag insåg att paraplyvagnen fått sitt namn pga. hopfällningsmekaniken inte på grund av några fantastiska regnskyddande egenskaper.
T hade flutit bort om han legat i vagnen…
Som tur var så fanns det barnvagnsaffärer även i Jyväskylä och dit begav jag mig för att köpa ett regnskydd. Där stod de på rad:
De perfekta paraplyvagnarna.
Det fanns vagnar med babylift, med parasoll och regnskydd. Svarta gråa, snygga och BILLIGARE en den begagnade vagn som stulit så mycket tid och energi den senaste veckan.
Jag önskar att jag vore så cool som folk tror…
Svårt att andas… jag kvävs; sitter fast.
Hjälp!
Hör någon att jag ropar?
Hjälp!
Vaknar.
Jaha, det var bara en…
men jag sitter fast!
Det är så bra med lille T’s säng. Man kan ta bort framsidan på den och ha den i samma höjd som min säng. Vi har olika sängar men ändå samma. Det är lätt att nattamma.
T’s säng rymmer en halv mamma också, nästan.
Om huvudet, vaderna och fötterna ligger i min säng så får ryggen, rumpan och låren plats i sonens säng. T ligger nära mig han får också nästan plats i sin säng.
På utsidan av T ligger Pappan – han snarkar.
Längst bort ligger E.
Hela familjen (nåja) ligger i min säng!
Jag hämtar morgontidningen. Går till andra sidan av sängen. Lakanen på den här sidan är svala och sköna. Här har ingen sovit på länge.
Familjen får ligga kvar – och trängas.
| M | T | W | T | F | S | S |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Jul | ||||||
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | ||||||
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
