Mifflans värld

I helgen sprang jag förbi denna mötesplats:

“Älskling, kan vi träffas i pussrutan klockan 14.55?”

Tja, det kanske skulle funka!

Någoting blev fel, helgalet, urdumt, totalknas.
Jag var inblandad men kunde inte förstå problematiken - alls.
I min värld hade vi en lek på gång, en riktigt rolig en.

Lille T:s steg var hårda och snabba när han rusade iväg.
Jag drog ut honom där han gömt sig under sybordet:
“Lilla vän, vad hände - förklara!”
“Låt mig va’!”

Vilka känslor rasade i min son, ilska, ledsenhet, förlägenhet, frustration?
“Låt mig va’!”
“Men…jag märker att du känner något men jag förstår inte. Vi skulle leka…”
“Igår sa du att vi skulle oväsnas för att man skall lyssna på barn och nu säger jag:
LÅT MIG VA’!”

Det gäller att lyssna varsamt - med lyhördhet.

Hur lyssnar du?
(more…)

Här skrivs den under; FN:s barnkonvention:

Sverige har kommit långt i samhällets medvetandegörande om barnens rättigheter men än finns det jobb kvar. I Sverige är konventionen inte integrerad i lagstiftningen än - vilket skedde i Norge för sex år sedan.

Om konventionen upphöjdes till lag skulle gömda flyktingbarn få laglig rätt till utbildning och sjukvård. Barn skulle ha rätt att göra sin röst hörd i vårdnadstvister och sociala utredningar. Barnombudsmannen skulle dessutom ha rätt att agera för barnens bästa vid konkreta klagomål.

En fråga som följer mig genom livet är:
Hur får vi barn att känna sig respekterade och hörda i vardagen?

Dagen till ära vill jag tacka dessa människor som, inom sina respektive fält, engagerar och inspirerar till ett lyhört och ‘respektfyllt’ förhållningssätt:

Lars H Gustavsson
Jesper Juul
Anne-Marie Körling

(more…)

A. Hur stort är universum?
Just nu är det universum åtminstone 13 miljarder ljusår i diameter. Universum expanderar ständigt med ljusets hastighet.

B. Vilken färg har universum?
Om man smetar ut ljuset från alla ljuskällor jämt över hela universum så blir färgen svagt rosa - eller som kännarna säger: en “kosmisk latte”.

Nu vet du, ifall du skulle drabbas av frågan.

Tack, NASA!

(more…)

Man lär sig mycket i skolan. Efter en termin i första klass är det bara några småfrågor som återstår:

“Nu är det bara två saker jag undrar över:
Hur stor är rymden och vilken färg har universum egentligen?”

Ja, eller hur?
Varför ingick det ingen kurs i astronomi på föräldrautbildningen?

(more…)

På bloggen SkrivPuff puffas det för smultronställen idag.

Det här är mitt smultronställe:

Lugn och ro, spännande böcker och några timmar till tankearbete.

Lite märkligt att smultronstället samtidigt är min största ogräsrabatt.
Mycket läst, mycket tänkt - mycket kvar att skriva…

Den här tiden på året är ni många som hittar hit genom att googla på “Staffan Stalledräng + verser”.

Så besvikna ni måste bli när ni bara hittar detta.

Till alla er som just nu kämpar för att få i hop Luciatågen. Här får ni texterna till mina Staffanfavoriter.

Väl bekomme, kära vänner
- för redeliga män!
Ni har fått leta länge
- det är ingen dager än!
Ingen dager synes än,
ingen måne lyser än
men stjärnorna på himmelen de blänka.

(more…)

(more…)

Det får inte vara för roligt i skolan nu för tiden för då riskerar skolan att bli flummig.
Kan verkligen auktoritet och betygskriterier motivera människor till lärande?

Jag tror på rolighetsteorin:

Man skulle kunna tro att jag har gett upp bloggandet, igen… Så är inte fallet men nu behöver jag koncentrera mig på mina studier så att jag blir klar någon gång.

Under denna intensiva period kommer jag att uppdatera bloggen sporadiskt.

Ha det gott och hoppas att ni har tid att njuta av sommaren!

Jag går in i en intensiv period både med arbete och studier. Min förhoppning var att lite bloggande lätt skulle hinnas med men jag överbevisades omedelbart.

En tid framöver kommer jag att blogga lite sporadiskt för att återkomma med full kraft när tillvaron lugnat sig.

Lille T hostade sig igenom flera nätter - frisk på dagen hostig på natten. Plötsligt blev hostan väldigt konstig. Den ville inte gå över och ingen i huset kunde sova. Lille T blev liten och blek. Vi andra blev rädda. När inte ens en isglass hjälper är det allvar.

Jag fick hålla i en liten slapp hand när vi var hos läkaren. Det fanns ingen ork kvar i den trötta kroppen. Hostan var besvärlig och Lille T hade svårt att andas. Till slut kräktes han på sig själv och på sin oroliga mamma.

”Idag är det inte roligt att heta Lille T” konstaterade min son.
”Astma” konstaterade läkaren.

En sådan märklig känsla att vara på bloggträff. Det som normalt formuleras med bokstäver blev plötsligt talade ord.

“Hej, jag är Mifflan från Mifflans värld”

Det finns människor bakom andra bloggar också - på riktigt.

Efter en frukost med nybakat bröd fick jag och 39 andra bloggare en stor dos trädgårdsinspiration. Dessvärre krossade Bosse Rappne mina gräsmattedrömmar. Konstgödsel och mirakelmedel är ingen räddning. Det är kompostjord och koskit som gäller. Det borde jag ha förstått.

Jag har fått en utmaning från Ecolocobloggen den handlar hur jag tänker runt barnkläder och genus. För att få lite förförståelse för hur jag tänker vill jag dela med mig av två episoder som har påverkat mig starkt:

(more…)

Hur tänker du när du köper kläder till barnen? Vad är viktigt? Tänker du unisex?
Något som känns viktigt när jag köper kläder är att de är anpassade för det liv mina barn lever. Med det menar jag att de måste vara rörelsevänliga och tvättbara. Vi väljer gärna kläder med lite ”personlighet” till båda våra barn något som jag har upplevt varit enklare till E, vår dotter, än till Lille T. Dock har vi den fördelen att barnens farmor är en kreatör vid symaskinen och hon förser oss med unika och roliga kläder som barnen älskar att ha på sig.

Det var lättare att tänka unisex när barnen var riktigt små. Nu när E är sju år kan det vara ganska svårt att hitta könsneutrala kläder men vi gör så gott vi kan. Vi väljer gärna ekologiskt och vi blir glada när barnen får ärva kläder.

Vad tycker barnen själva? Har de åsikter om sina kläder?
Båda mina barn har åsikter om sina kläder. Oftast handlar det om hur kläderna känns att ha på sig men det kan också handla om färgval och stil. Vår sjuåring är så stor att hon är med när vi handlar kläder och vi brukar enas. (Även om det kan krävas god argumentation från alla parter.)

Familjens fyraåring har en faiblesse för galna huvudbonader och den kärleken understödjer vi med största glädje. Han syns i mängden med sin morotsmössa.

Tror du att barnens kläder påverkar deras beteende och utveckling?
Utan tvekan! Bara den föreställningen om att treåriga flickor skulle ha ett mindre rörelsebehov än treåriga pojkar och därigenom inte behöva kläder med samma rörelsefrihet gör mig rädd. Att klädkoden, rosa dansdräkt med volang, skrämmer bort pojkar från dansgolvet gör mig beklämd. Det är klart att våra barn påverkas av de förväntningar vi lägger på dem.

Jag har tänkt mycket på hur jag bemöter mina barn när jag hämtar dem, smutsiga och eländiga, på förskolan/skolan. Det är lätt att hänfalla åt suckande och pustande men jag försöker att se leken och rörelsen i varje fläck:
”Vad härligt! Det ser ut som att du har haft det kul idag!”

(more…)

När jag har fått frågan om vad jag vill med mitt liv har jag alltid svarat:
“Att bli en vis gumma.”
Efter att ha sett det här videoklippet har jag ändrat mig.
Jag vill bli en arg gumma istället!

En annan sak som är lite enerverande här, i vårt sommarparadis, är att jag måste hänga ut genom fönstret på övervåningen ifall jag behöver prata i mobiltelefon. Där får jag sedan fixera mig i en exakt position för att samtalet inte skall brytas.

Undrar om inte röksignaler vore mer effektivt?

(more…)

(more…)

Igår arbetade E på Blåkulla.
Förklädesfickan var laddad med kreativa påskkort och kvasten gick med racerfart.

Detta hade hon med sig hem:

Är det inte dags att börja betala för sitt boende snart?

(more…)

Andra som skriver om: mammabikten, sommartid, mobiltelefoner
Jag har placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se!

Det har hänt mycket på internet sedan jag bloggade senast.
Nu har jag snyggat till i min värld med stor hjälp av min pedagogiske make.

Var det enklare förr?

Andra som skriver om: bloggar, helpdesk, support

Ibland tittar jag in på min gamla blogg. Här har tiden stått still.

Hej bloggen!
Jag saknar dig, tror att jag är här igen.
Tiden står ju inte still - i verkligheten.

Ibland undrar jag vad jag är för en mamma egentligen.

Trött och hungrig mamma kommer hem från arbetet.
Tygkassen med alla flöjter blir stående i hallen.
Det är blockflöjter, tvärblåsta flöjter och egenhändigt tillverkade övertonsflöjter dvs långa elrör.
Långa elrör som kan låta är mycket spännande för familjens ett-och-ett-halvt-åring.

Flöjtkassen skall vara i arbetsrummet, högt upp och långt bort från lille T:s nyfikna ögon.
Trött och hungrig mamma hade glömt bort det.

Naturligtvis händer det som inte får hända.
I ett oövervakat ögonblick tar min lille son elrörsflöjten, spelar på den – och snubblar.
Även ett litet sår i svalget alstrar hysteriska mängder blod.

Familjens Pappa, som är en fantastisk pappa, gör det man ska.
Tar hand om den gråtande pojken, undersöker skadan och lugnar storasyster.

Vad gör mamman?
Tittar paralyserat på situationen och - går och tvättar av flöjten!  

Värsta mamman var hungrig länge den kvällen.

”Nej…gå inte än. Du kan väl ligga hos mig en liiiiiten stund”

Dessa kvällar.
Trött mamma och trött pappa vill gärna sitta och vara trötta – ifred.
Trött mamma och trött pappa vill gärna koka kvällste och somna framför TV:n.
Trött mamma och trött pappa tycker mycket om sina barn
men vill gärna att de sover – på kvällen.

Fortfarande trött mamma vaknar med värk i hela kroppen.
Pigg fyraåring klappar sin mamma på kinden:
”Så roligt mamma, du har sovit i min säng hela natten!”

E’s växasäng är för kort för en trött mamma.

Vi har inga fina golv.
Plastmattorna är fyllda av fula märken.
Plastmattorna fylls av fula märken bara man råkar gå för hårt - barfota.
Det är ingen bra kvalité på våra plastmattor.

Vår dotter är intresserad av paleontologi.
Hon gräver, hackar och letar efter dinosaurieben. Fossiler är spännande och “Dinosaurhistoriska Riksmuseet” är det bästa slott hon vet.

Jag hör ett vrål från hallen:
”MAAAMMAAA!”
E är mycket uppjagad. Hon hoppar ivrigt samtidigt som hon glädjestrålande pekar ned mot golvet.
”Titta, titta, titta…”
Jag tittar undrande ned mot det lilla, fula märket i plastmattan.
Vetenskapsmannens upptäckarglädje lyser ur hennes ögon.

”Mamma, mamma, vi har en ortoceratit i hallen!”

Bor vi kvar här tillräckligt länge kommer hon nog att hitta en T-rex i vardagsrummet.

Ett andetag, spänd förväntan.
Balans, balans, balans.
Tvekan.
Faller, faller, faller,
en fot
som tar emot.

Ett skratt, ohämmad längtan.
Balans, balans, balans.
Tvekan.
Faller, faller, faller,
en famn
som tar emot.

Lille T är på väg!

Jag hade bloggjubileum för några dagar sedan. Kanske är det inte så stort eller märkvärdigt men nu har jag faktiskt producerat lite drygt 100 texter.

För nästan exakt ett år sedan började jag skriva lite sporadiskt i ett annat forum.
Min syster sporrade mig att samla tankar om mina barns livssteg.
Bloggen gav mig en deadline att förhålla mig till.
Ni läsare gav mig mod att våga fortsätta.
Tack!

Mitt jubileum firas med “Best of Mifflan”.
Betraktelserna är mycket subjektivt valda av mig och endast mig!

Mina trogna läsare kommer att känna igen sig. Nytillkomna, som inte hunnit rota i mitt arkiv, får sig lite nytt till livs.

Om att uttrycka känslor

Om samsovning

Om förståelse för det skrivna ordet

Om empati

Om att vara den perfekta föräldern

Jag var trettiotre år. Maken satt kvar i bilen. E sov gott i bilbarnstolen.
Jag skulle bara rusa in och köpa två flaskor vin.
Maken hade kontanter.
”Bra, jag tar pengarna.” sa jag och sprang iväg.
Naturligtvis ville kassörskan att jag skulle legitimera mig. Kön bakom mig var lång och alla skruvade på sig.
”men, men…” Stammade jag.
”…plånbok i. ..bilen”
Febrilt letade jag i jackfickan och fann - mitt lånekort.

”Mitt personnummer står här, ser du 1971”
”Men jag kan ju inte veta att det är du!” Kassörskan såg på mig med en självklar min. Mannen bakom mig suckade ljudligt och böjde sig fram mot kassörskan:
”Jag tror inte att en artonåring skulle vara så dum att hon försökte legitimera sig med ett lånekort.”

Ofta har jag önskat mig ett mer moget utseende.
Erbjudande om ungdomsbiljetter kan för all del vara trevligt men att misstas för en gymnasist känns lite passé.

Jag har önskat mig ett vuxet utseende för att bli tagen på allvar.
På min första skola blev jag utkörd från kopieringsrummet under min första arbetsvecka.
”Elever får inte använda kopiatorn.”
De äldsta eleverna på den skolan var 11 år. Jag var 26.

Efter en två timmars föreläsning om musikpedagogik fick jag frågan:
”Var har du lärt dig allt det här? Du kan väl inte vara mycket äldre än nitton år!”
Då började jag fundera på att föreläsa med en papperspåse på huvudet i fortsättningen. (Kanske en monstermask?)

E’s bästis L går på ett annat dagis. Idag hade mammorna ätit lunch och vi tänkte hämta våra flickor på vägen hem.

Det var fullt av barn på dagisgården. Runt mig flockades en nyfiken skara.
”Var har du varit?”
”Känner du L?”
En liten lintott med rosa jacka synade mig uppifrån och ner. Hon tog några steg närmare och frågade med stark röst:
”Vems farmor är du?”

Vart tog tiden vägen?

De uppspelta föräldrarna visar sin dotter det senaste husvisningsprospektet: fantastiska färgbilder som får föräldrarna att börja drömma om en ljusare framtid.
”Och titta…här ska mamma och pappa bo och i det här rummet får lille T sova…”
”E vad säger du om det här rummet. Det är gröna tapeter där kan du bo om vi köper det här huset.”
Min fyraåring tittar noga på bilden och säger:
”Mmm… fint”
Det går en kvart. De stirriga föräldrarna diskuterar dränering och tvättstugegolv, braskaminer och gamla barrträd. Planeringen är i full gång. Pianot har fått sin plats - mot en innervägg. Makens hobbyverksamhet har placerats i det väl tilltagna garaget.

”Tack mamma och pappa.” Säger E med en mycket vänlig röst.
Föräldrarna tystnar plötsligt. De ivriga gesterna fryser till undrande poser.
”Tack för… vaddå?”
”Tack för att jag skall få en solmatta!”

Det blev inget nytt hus den här gången heller. Däremot funderar vi på att köpa nya mattor.

Jag har klarat av mitt första barnkalas; som mamma.
Jag överlevde.

Nu är det några månader sedan vår dotter blev fyra år.

Utvecklingspsykologiskt är fyraårsdagen en viktig dag.
Grunden är lagd och nu tar vår dotter de första stapplande stegen mot sin egen framtid. Förhoppningsvis har vi lyckats ladda hennes första utvecklingsår - de som så småningom kommer att ligga bortom hennes minnen - med så mycket kärlek att hennes självbild fortsätter att växa sig stark och trygg.
Fyraårsdagen - den första födelsedagen hon kommer att minnas.

”Jag har varit på TVÅ kalas hos G.” Muttrade vår lilla flicka surt.
”F å r man fylla år två gånger?”
När E fyllde tre år hade vi ett kaotiskt år.
Vi orkade inte ordna något kalas.
Vi kände oss skyldiga.
I år skulle vi kompensera.

Femton inbjudna barn.
Fantastiska inbjudningskort.
Maskerad.
Hembakade kanelbullar, tårtor, bordsplacering med eget ihoppysslade klistermärken.
Sagostund och sånglekar.
Fiskdamm med fiskliknande godispåsar.
Riktigt gott och hembakat fika till alla föräldrar – nätverket byggs nu; när barnen är små.

Jag var så trött att jag skakade när jag pratade med min vän M.
Hon bor på landet och är en erfaren tvåbarnsmor. Verkligheten håller henne tryggt förankrad och hon är beundransvärt vis.
”Men vännen, det vet du väl. Man bjuder inte fler barn på ett kalas än antal år som barnet firar.”

Jag var nog sjuk den dagen som barnkalas avhandlades på föräldrakursen.

En lång och seg vinter kombinerad med småbarnstidens ständiga sömnbrist har förpassat mitt bloggande till en gammal malpåse.
Lusten att skriva har funnits hela tiden men inte orken att knyta ihop orden till något förståligt.
Nu tar jag nya tag.
Tack, alla ni som fortsatt uppmuntrat mitt skrivande även fast jag inte orkat producera något!

Vi bodde i nordvästra hörnet av Tanzania, precis vid Victoriasjön. På vår tomt växte två stora Papayaträd. Ibland längtar vi tillbaka. Speciellt när det är grått och plaskigt i Stockholm.

I den delen av landet bor Haya-stammen. Det är en stolt folkgrupp med många rika traditioner.

Plötsligt finns dom där. De små risgrynen i munnen som drastiskt förändrar den lille bebisens utseende.
”Ojojoj…min skatt har fått tänder. Han kommer att äta oss ur huset!” Tänker Hayaföräldrarna men de säger ingenting eftersom det kan betyda stor olycka; barnet kommer i så fall att förvandlas till ett matvrak.

Hayapappan lyfter sitt barn högt upp och vandrar runt i byn. Han går från hydda till hydda. Skriker: ”Hodi!” (Sedvänjan att knacka på dörren kommer från de länder där det finns en dörr att knacka på…)
Den oroade men stolte fadern går in i huset med sitt barn högt lyft framför sig.

Alla förstår vad som är på gång. När pappan kommer med sitt potentiella matvrak tystnar alla och samlar ihop de bästa matvaror som hushållet har att erbjuda - avokado, mango, jordnötter, passionsfruktsjuice, ananas, popcorn. Sedan följer alla efter pappan och det lilla barnet. De vuxna är tysta men barnen tisslar förväntansfullt. När hela byn har fått besök stannar följet på festplatsen. Pappan bryter tystnaden:
”Mitt barn har fått tänder!”

En stor fest- tafrija bryter ut.
”Ditt barn kommer inte att äta dig ur huset. Vi finns här för er. Titta så mycket god mat vi har, vi löser det tillsammans!”

Jag lyfter lille T högt upp.
Jag säger ingenting men jag tror ni förstår.